Därför anslöt jag mig till Motståndsrörelsens parlamentariska gren

INSÄNDARE. En nybliven partimedlem skriver här om varför hon anser det vara viktigt att stödja Nordiska motståndsrörelsens parlamentariska gren.

artikel heraldik

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren tillredaktionen@nordfront.se

Orsakerna till varför jag är medlem i Nordiska motståndsrörelsens parlamentariska gren är flera men framför allt känner jag mig motiverad över det faktum att partiet som punkt ett driver frågan om repatriering. Jag röstade i många år på Sverigedemokraterna i tron att de stod för samma sak i denna fråga. Att de som invandrat sedermera skulle komma att utvandra såg jag som en självklarhet mot bakgrund av vår rätt till vårt land. Sverige är svenskarnas land, resonerade jag som den självklarhet det är. Att jag hade denna inställning, istället för den typiskt socialistiska som säger att Sverige tillhör alla, beror nog till stor del på att jag levde isolerad som ”nunna” i en österländsk rörelse 1988-98. Vi tog inte del av media så jag förblev fri från den vanliga politiska indoktrineringen och kunde därför tänka självständigt. Det kulturmarxistiska spöket kom dock att hemsöka även mig efter mitt utträde då jag konfronterades med samhällets absurda mix av kapitalism och andlig urholkning. Instinktivt drogs jag dock till nationalismen.

Mina erfarenheter talade för att många invandrare själva ville flytta tillbaks om möjligt. ”Att återvända till fäderneslandet”, som repatriering översätts till från latin, var något jag hörde flera invandrare i min omgivning tala om med beslutsamhet. Min beslöjade granne, Dega, från Somalia talade t.ex. lyriskt om att hon ville skilja sig från sin make och bygga hus ”där hemma”. Hon hade sparat ihop tillräckligt och var redo vilken dag som helst. Det var aldrig tal om att de kände sig som svenskar eller såg Sverige som sitt hemland. Saken var för mig glasklar och jag ville gärna engagera mig så jag beslöt mig för att gå med i SD och driva frågan aktivt. Men det skulle visa sig att jag hade helt fel. Till skillnad från vad jag tog för givet fanns i SD inga ambitioner att repatriera någon. Man talade istället om assimilering, d.v.s. att invandraren ska anpassa sig så pass mycket till Sverige att dennes tidigare identitet i praktiken upphör. Något jag av egen erfarenhet direkt kunde förkasta. Det säger ju sig självt. Ens ursprung, etniskt eller biologiskt, är inget man kan eller bör förneka.

Efter kort tid i SD blev jag hotad med uteslutning om jag inte slutade insistera på att driva frågan om repatriering. Jag valde att hoppa av innan ett sånt beslut kunde verkställas för att istället bli medlem i Svenskarnas parti. Väl där lärde jag mig oerhört mycket om det sionistiska inflytandet och stärktes därför ytterligare i min nationella övertygelse. Motståndsrörelsen hade då ännu inte bildat en parlamentarisk gren men jag var ibland inne och läste på Nordfront och kollade på klipp från aktivisternas verksamhet. När jag fick reda på att ett parti bildats och i synnerhet när jag läst igenom partiprogrammet beslöt jag mig tämligen omgående att bli medlem.

Den repatriering som Motståndsrörelsen förespråkar fyller två goda syften. Dels befrias Norden från folk som inte ser sig själva som en naturlig del av regionen, dels hittar dessa tillbaka hem till sina rötter. Det är alltså en god gärning att verka för och inte en ond handling på något sätt. Det som framstår som ont i mina ögon är dels att tvinga oss nordbor att bo i en mångkultur som inte fungerar, dels att tvinga invandrare att ge upp sin identitet. Det finns inga vinnare vare sig bland oss eller dem som läget ser ut nu utan repatriering av merparten av alla utom nordbor är precis vad som krävs för att återställa ordningen.

I årtionden har den nationella rörelsen förutsett vad som nu sker och varnat för småskaligt inbördeskrig. Nu talar även etablissemanget om systemkollaps. Varje nordbo med insyn i ämnet vet att läget är akut och gör vad som krävs för att förbereda sig. Vi läser böcker, besöker Nordfront, håller oss sunda och alerta. Vissa beväpnar sig och lägger upp matförråd. Men vart leder alla individuella ansträngningar om vi inte samtidigt går samman och kräver repatriering? Det räcker inte att vara ensam med sin åsikt. Vi behöver vara en enad kraft.

Situationen idag är akut. 10 000 ”flyktingar” i veckan, gruppvåldtäkter och skenande statsskuld. Ett direkt resultat av folkförrädare i vår riksdag och regering. Alltså inget synligt ljus i tunneln just nu. Imorgon kan situationen ha förvärrats ytterligare även om det är svårt att ta in och begripa. Läget är ju redan så becksvart. Den enda tillgången vi har är därför oss själva. Vårt sunda förnuft, överlevnadsinstinkt, omtanke om kommande generationer och kampvilja. Nu är således inte tiden att blunda och låtsas som det regnar. Repatriering är den enda lösningen. Hur ogärna man än talar om saken. Det är den enda logiska utvägen.

Nordiska motståndsrörelsen är det enda partiet med en helt klar vision om framtiden. Läs därför Klas Lunds utmärkta artiklar och därtill rörelsens nio programpunkter! Det handlar inte om vilken typ av nationalist du är utan om du vill att Nordens folk ska få förbli nordiskt. Som läsare på Nordfront är du redan väl insatt i begrepp som ”folkutbyte” men det kan inte nog upprepas. Vi står inför ett stup som ras och folk. Endast tillsammans, genom att väcka upp Vikinga- och Karolinerandan, kan vi segra till slut.

Då kommer vi vara ett starkare folk, visa av erfarenheten. Då kommer vi kunna se våra barn i ögonen utan ursäkter och då kommer vi en gång för alla vara befriade från det ok av sionistiskt vansinne som nu ligger i vår väg.

Har du inte redan anslutit dig så gör slag i saken redan idag!

/Sara Larsson