Kevin MacDonalds trilogi om judendomen

IDEOLOGI. Mikael Karlsson introducerar och analyserar Kevin MacDonalds arbete om judendomen som en gruppevolutionär strategi.

Kevin MacDonald.

I denna text avser jag ge en introduktion till professor Kevin MacDonalds arbete såväl som en enkel analys om hans tankar kring vitas intressen. Ämnet har aktualiserats då Kevin MacDonald figurerat i två avsnitt av Radio Nordfront (#29 och #30) samt hållit ett anförande på NPI-konferensen, besökt Sverige två gånger i år och deltagit i podcasts med Red Ice Radio, David Duke ochRichard Spencer.

Trilogin om judendomen
MacDonald är mest känd för tre volymer som analyserar judendomen som en gruppevolutionär strategi: A People That Shall Dwell Alone, Separation and Its Discontents och The Culture of Critique. Den senast nämnda finns utgiven på svenska som Kritikkulturen och är den ur politisk synvilkel viktigaste, eftesom den behandlar judiska intellektuella rörelser som format det kulturella och politiska utvecklingen i västvärlden. Kritikkulturen behandlar i huvudsak tre intellektuella rörelser.

Den boasianska antropologin
Den judiske antropologen Franz Boas kom att förändra synen på mänsklig evolution på mycket kort tid. På slutet av 1800-talet betraktade man den mänskliga utvecklingen ur ett darwninistiskt perspektiv. Man ansåg att mänskliga raser hade uppstått genom samma mekanismer för naturligt urval som gällde för andra arter och att skillnaderna mellan raser var grundade i biologi. MacDonald beskriver hur Boas, som utseddes till chef för den nybildade avdelningen för antropologi vid Columbias universitet 1889, lyckades förändra synen på skillnader mellan grupper av människor. Den darwinistiska synen ersattes av en förklaringsmodell baserad på kultur som drivande faktor och denna innehöll element av radikal kritik mot det västerländska samhället.

Franz Boas.

Boas antropologiavdelning beskrivs som en avbild av judiska religiösa församlingar; en auktoritär ledarfigur om vilkas gunst deltagarna tävlar, kväsandet av dissidenter med avvikande uppfattningar och en djup misstänksamhet mot icke-judar. Endast ett fåtal i den inre cirkeln kring Boas var icke-judar, men dessa gavs ibland framträdande roller för att inte framföra bilden av kulturell antropologi som en judisk rörelse. Ett exempel är Margaret Mead, som utförde den nu vederlagda studien Coming of age in Samoa. MacDonald beskriver hur boasianerna kunde konkurrera ut andra tänkare genom att arbeta som en sammasvetsad grupp med ett förbestämt mål, att misskreditera evolutionärt tänkande kring mänskliga populationer. Detta arbetssätt är inte förenligt med den vetenskapliga metoden, men effektivt som en form av aktivism.

Freud och psykoanalysen
Sigmund Freuds subversiva psykoanalys har mycket gemensamt med den boasianska antropologin som rörelse betraktat. Juden Freud omgav sig mestadels med andra judar och den psykoanalytiska rörelsen var utpräglat judisk. Freud var medveten om sin starka judiska identitet och såg sitt arbete i alla fall delvis som en kamp mot det icke-judiska samhället. Han identifierade sig med Hannibal som förde krig mot romarna, och menade att Carl Gustav Jung som arier (Freuds egna ord) inte i grunden kunde förstå psykoanalysen. Tanken att psykisk ohälsa kommer från undertryckande av sexuella drifter kommer från psykoanalysen liksom mycket av det tankegods som skulle underbygga den sexuella revolutionen. Uteslutandet av oliktänkare, den auktoritära och rabbinliknande ledarrollen samt bristen på vetenskaplighet kännetecknar psykoanalysen såväl som den boasianska antropologin.

Sigmund Freud.

Frankfurtskolan
Frankfurtskolan är ansvarig för den så kallade kulturmarxismen. Principiellt kom Frankfurtskolans teoretiker att betrakta marxismens misslyckande som en kulturell fråga. Endast genom att förändra den västerländska kulturen trodde man sig kunna nå sina skiftande men alltigenom utopiska visioner. Kulturmarxismen är en sorts symbios av marxism och freudiansk psykoanalys, en radikal individualism där individen ska brytas ut ur förtryckande strukturer och tankemönster som kan leda till fascism och antisemitism.

Max Horkhemier skakar hand med Theoror Adorno.

Frankfurtskolan var helt dominerad av judar som Theodor Adorno, Herbert Marcuse, Erich Fromm och Max Horkheimer. Rörelsen hade inte en auktoritär ledare utan leddes vid varje given tidpunkt av ett fåtal tänkare, men i övrigt återkommer mönstren från tidigare exempel. Man uteslöt medlemmar som avvek från läran och presenterade djupt ovetenskapliga resultat som vetenskap. Det fanns dock från Frankfurtskolans sida en större ärlighet kring detta i och med att man menade att man försökte presentera vetenskapliga rön till stöd för sin ”moraliskt nödvändiga” lära, men att vetenskap i den traditionella västerländska meningen aldrig varit skolans uppgift.

Förutom dessa grupper analyseras förhållandet mellan judarna och vänstern, den judiska kritiken av den icke-judiska kulturen och den avgörande judiska påverkan på USAs invandringspolitik. Sammantaget ges en bild av en djup och bestående intressenkonflikt mellan judar och icke-judar där judarna framför allt under 1900-talet på grund av flera nyckelfaktorer kunnat påverka den mycket större gruppen icke-judars samhällen, politik och kultur till sin fördel. I skriften Att förstå det judiska inflytandet som kompletterar Kritikkulturen utforskas detta ytterligare och fyra judiska egenskaper som lett till framgång presenteras: hyperetnocentrism, hög intelligens, psykologisk intensitet och aggressivitiet.

Att förstå oss själva
På senare tid har Kevin MacDonald studerat vita människor och vår kultur. MacDonald beskriver att när han började skriva om judendomen var det från ett opolitiskt perspektiv och att han var vänsterinriktad tidigare i livet, men genom sina studier utvecklades i en nationalistisk riktning. Det tycks vara detta som motiverat honom att utforska vår egen evolutionära historia och förstå den kultur vi skapar och hur den avviker på avögrande områden från mer stam- och släktskapsorienterade kulturer bland andra folk. I följande föredrag ger MacDonald sin syn på de psykologiska mekanismer som leder vita folk till att tappa makten i sina egna länder, då främst ett fenomen han kallar patologisk altruism.

 

Vidare arbetar MacDonald på en bok om vita människors ursprung. Då boken inte är klar kommenterar jag ämnet med viss försiktighet. MacDonald verkar ansluta sig till åsikten att dagens européer är ättlingar till framför allt två grupper: jägar-samlarfolken som flyttade norrut på kontinenten allt aftersom inlandsisen drog sig tillbaka, och indoeuropéerna som senare invaderade Europa i vågor från sitt urhem på den pontiska stäppen. Dessa två grupper hade distinkta sätt att leva. Jägar-samlarfolken var individualister som bildade grupper baserat på arbetsförmåga och identifiering med gruppens normer, en typ av hypermoraliskt synsätt som kan ha varit fördelaktigt då asocialt beteende, stöld av gemensamma resurser, våldsamhet och så vidare kunde äventyra hela gruppens överlevnad då man ofta levde på små marginaler. Det verkar inte ha förekommit några hierarkier eller sociala klasser. Indoeuropéerna var å andra sidan mer kollektivistiska, mer benägna att bilda grupper baserad på släkt- eller klantillhörighet och framför allt styrda av krigararistokratier och kungar. De drev jordbruk men var framför allt boskapsskötare och höll sig med hästar. MacDonald verkar vara intresserad av samspelet mellan dessa två grupper och vilka av deras egenskaper som dominerar våra samhällen idag. MacDonald diskuterar från med Richard Spencer i den senares podcast här.

Modell för Indoeuropeisk expansion enligt kurganhypotesen.

Personliga slutsatser
Kevin Macdonalds skrifter är i min mening det aboslut viktigaste som skapas på det teoretiska planet idag för alla som är intresserade av vita folks överlevnad. Jag har aldrig hittat någon saklig kritik som kunnat vederlägga den fakta han framför. I stället används tekniker för att skuldbelägga, demonisera och ignorera MacDonalds arbete. När en instinktiv antipati gentemot judenheten tidigare har lett till irrationella utspel och mindre noggrann kritik där myt och sanning blandas, har MacDonald lyckas avmystifiera judendomen. Judendom förstådd som en gruppevolutionär strategi är ett vetenskapligt legitimt synsätt, då sådana strategier är allmänmänskliga men tar olika uttryck hos olika grupper, beroende på arv och miljöfaktorer liksom historiska processer. Judefrågan är vetenskaplig, som Nationell.nu skriver.

Det verkar som att MacDonalds arbete rör sig mot en slutlig analys med två komponenter. Den ena är en förståelse för judendomen och dess fientlighet mot vita samhällen, den andra en förståelse för oss själva. Varför är vi unikt sårbara för moralargument? Hur har vi lurats att agera mot våra intressen som grupp? Svaren på dessa frågor kommer förhoppningsvis att presentera en väg ut ur den svåra situation som framför allt västvärlden befinner sig i. Ett argument som har utkristalliserat sig är att moral är otroligt viktigt, och att presentera den nationella saken som moraliskt rätt är av stort värde för att övertyga den större massan. Förhoppningsvis presenteras en samlad bild av hur vi kommer vidare i kampen för våra etniska intressen i MacDonalds kommande bok.