Etikettarkiv: Judefrågan

Kevin MacDonalds trilogi om judendomen

IDEOLOGI. Mikael Karlsson introducerar och analyserar Kevin MacDonalds arbete om judendomen som en gruppevolutionär strategi.

Kevin MacDonald.

I denna text avser jag ge en introduktion till professor Kevin MacDonalds arbete såväl som en enkel analys om hans tankar kring vitas intressen. Ämnet har aktualiserats då Kevin MacDonald figurerat i två avsnitt av Radio Nordfront (#29 och #30) samt hållit ett anförande på NPI-konferensen, besökt Sverige två gånger i år och deltagit i podcasts med Red Ice Radio, David Duke ochRichard Spencer.

Trilogin om judendomen
MacDonald är mest känd för tre volymer som analyserar judendomen som en gruppevolutionär strategi: A People That Shall Dwell Alone, Separation and Its Discontents och The Culture of Critique. Den senast nämnda finns utgiven på svenska som Kritikkulturen och är den ur politisk synvilkel viktigaste, eftesom den behandlar judiska intellektuella rörelser som format det kulturella och politiska utvecklingen i västvärlden. Kritikkulturen behandlar i huvudsak tre intellektuella rörelser.

Den boasianska antropologin
Den judiske antropologen Franz Boas kom att förändra synen på mänsklig evolution på mycket kort tid. På slutet av 1800-talet betraktade man den mänskliga utvecklingen ur ett darwninistiskt perspektiv. Man ansåg att mänskliga raser hade uppstått genom samma mekanismer för naturligt urval som gällde för andra arter och att skillnaderna mellan raser var grundade i biologi. MacDonald beskriver hur Boas, som utseddes till chef för den nybildade avdelningen för antropologi vid Columbias universitet 1889, lyckades förändra synen på skillnader mellan grupper av människor. Den darwinistiska synen ersattes av en förklaringsmodell baserad på kultur som drivande faktor och denna innehöll element av radikal kritik mot det västerländska samhället.

Franz Boas.

Boas antropologiavdelning beskrivs som en avbild av judiska religiösa församlingar; en auktoritär ledarfigur om vilkas gunst deltagarna tävlar, kväsandet av dissidenter med avvikande uppfattningar och en djup misstänksamhet mot icke-judar. Endast ett fåtal i den inre cirkeln kring Boas var icke-judar, men dessa gavs ibland framträdande roller för att inte framföra bilden av kulturell antropologi som en judisk rörelse. Ett exempel är Margaret Mead, som utförde den nu vederlagda studien Coming of age in Samoa. MacDonald beskriver hur boasianerna kunde konkurrera ut andra tänkare genom att arbeta som en sammasvetsad grupp med ett förbestämt mål, att misskreditera evolutionärt tänkande kring mänskliga populationer. Detta arbetssätt är inte förenligt med den vetenskapliga metoden, men effektivt som en form av aktivism.

Freud och psykoanalysen
Sigmund Freuds subversiva psykoanalys har mycket gemensamt med den boasianska antropologin som rörelse betraktat. Juden Freud omgav sig mestadels med andra judar och den psykoanalytiska rörelsen var utpräglat judisk. Freud var medveten om sin starka judiska identitet och såg sitt arbete i alla fall delvis som en kamp mot det icke-judiska samhället. Han identifierade sig med Hannibal som förde krig mot romarna, och menade att Carl Gustav Jung som arier (Freuds egna ord) inte i grunden kunde förstå psykoanalysen. Tanken att psykisk ohälsa kommer från undertryckande av sexuella drifter kommer från psykoanalysen liksom mycket av det tankegods som skulle underbygga den sexuella revolutionen. Uteslutandet av oliktänkare, den auktoritära och rabbinliknande ledarrollen samt bristen på vetenskaplighet kännetecknar psykoanalysen såväl som den boasianska antropologin.

Sigmund Freud.

Frankfurtskolan
Frankfurtskolan är ansvarig för den så kallade kulturmarxismen. Principiellt kom Frankfurtskolans teoretiker att betrakta marxismens misslyckande som en kulturell fråga. Endast genom att förändra den västerländska kulturen trodde man sig kunna nå sina skiftande men alltigenom utopiska visioner. Kulturmarxismen är en sorts symbios av marxism och freudiansk psykoanalys, en radikal individualism där individen ska brytas ut ur förtryckande strukturer och tankemönster som kan leda till fascism och antisemitism.

Max Horkhemier skakar hand med Theoror Adorno.

Frankfurtskolan var helt dominerad av judar som Theodor Adorno, Herbert Marcuse, Erich Fromm och Max Horkheimer. Rörelsen hade inte en auktoritär ledare utan leddes vid varje given tidpunkt av ett fåtal tänkare, men i övrigt återkommer mönstren från tidigare exempel. Man uteslöt medlemmar som avvek från läran och presenterade djupt ovetenskapliga resultat som vetenskap. Det fanns dock från Frankfurtskolans sida en större ärlighet kring detta i och med att man menade att man försökte presentera vetenskapliga rön till stöd för sin ”moraliskt nödvändiga” lära, men att vetenskap i den traditionella västerländska meningen aldrig varit skolans uppgift.

Förutom dessa grupper analyseras förhållandet mellan judarna och vänstern, den judiska kritiken av den icke-judiska kulturen och den avgörande judiska påverkan på USAs invandringspolitik. Sammantaget ges en bild av en djup och bestående intressenkonflikt mellan judar och icke-judar där judarna framför allt under 1900-talet på grund av flera nyckelfaktorer kunnat påverka den mycket större gruppen icke-judars samhällen, politik och kultur till sin fördel. I skriften Att förstå det judiska inflytandet som kompletterar Kritikkulturen utforskas detta ytterligare och fyra judiska egenskaper som lett till framgång presenteras: hyperetnocentrism, hög intelligens, psykologisk intensitet och aggressivitiet.

Att förstå oss själva
På senare tid har Kevin MacDonald studerat vita människor och vår kultur. MacDonald beskriver att när han började skriva om judendomen var det från ett opolitiskt perspektiv och att han var vänsterinriktad tidigare i livet, men genom sina studier utvecklades i en nationalistisk riktning. Det tycks vara detta som motiverat honom att utforska vår egen evolutionära historia och förstå den kultur vi skapar och hur den avviker på avögrande områden från mer stam- och släktskapsorienterade kulturer bland andra folk. I följande föredrag ger MacDonald sin syn på de psykologiska mekanismer som leder vita folk till att tappa makten i sina egna länder, då främst ett fenomen han kallar patologisk altruism.

 

Vidare arbetar MacDonald på en bok om vita människors ursprung. Då boken inte är klar kommenterar jag ämnet med viss försiktighet. MacDonald verkar ansluta sig till åsikten att dagens européer är ättlingar till framför allt två grupper: jägar-samlarfolken som flyttade norrut på kontinenten allt aftersom inlandsisen drog sig tillbaka, och indoeuropéerna som senare invaderade Europa i vågor från sitt urhem på den pontiska stäppen. Dessa två grupper hade distinkta sätt att leva. Jägar-samlarfolken var individualister som bildade grupper baserat på arbetsförmåga och identifiering med gruppens normer, en typ av hypermoraliskt synsätt som kan ha varit fördelaktigt då asocialt beteende, stöld av gemensamma resurser, våldsamhet och så vidare kunde äventyra hela gruppens överlevnad då man ofta levde på små marginaler. Det verkar inte ha förekommit några hierarkier eller sociala klasser. Indoeuropéerna var å andra sidan mer kollektivistiska, mer benägna att bilda grupper baserad på släkt- eller klantillhörighet och framför allt styrda av krigararistokratier och kungar. De drev jordbruk men var framför allt boskapsskötare och höll sig med hästar. MacDonald verkar vara intresserad av samspelet mellan dessa två grupper och vilka av deras egenskaper som dominerar våra samhällen idag. MacDonald diskuterar från med Richard Spencer i den senares podcast här.

Modell för Indoeuropeisk expansion enligt kurganhypotesen.

Personliga slutsatser
Kevin Macdonalds skrifter är i min mening det aboslut viktigaste som skapas på det teoretiska planet idag för alla som är intresserade av vita folks överlevnad. Jag har aldrig hittat någon saklig kritik som kunnat vederlägga den fakta han framför. I stället används tekniker för att skuldbelägga, demonisera och ignorera MacDonalds arbete. När en instinktiv antipati gentemot judenheten tidigare har lett till irrationella utspel och mindre noggrann kritik där myt och sanning blandas, har MacDonald lyckas avmystifiera judendomen. Judendom förstådd som en gruppevolutionär strategi är ett vetenskapligt legitimt synsätt, då sådana strategier är allmänmänskliga men tar olika uttryck hos olika grupper, beroende på arv och miljöfaktorer liksom historiska processer. Judefrågan är vetenskaplig, som Nationell.nu skriver.

Det verkar som att MacDonalds arbete rör sig mot en slutlig analys med två komponenter. Den ena är en förståelse för judendomen och dess fientlighet mot vita samhällen, den andra en förståelse för oss själva. Varför är vi unikt sårbara för moralargument? Hur har vi lurats att agera mot våra intressen som grupp? Svaren på dessa frågor kommer förhoppningsvis att presentera en väg ut ur den svåra situation som framför allt västvärlden befinner sig i. Ett argument som har utkristalliserat sig är att moral är otroligt viktigt, och att presentera den nationella saken som moraliskt rätt är av stort värde för att övertyga den större massan. Förhoppningsvis presenteras en samlad bild av hur vi kommer vidare i kampen för våra etniska intressen i MacDonalds kommande bok.

 

”Jag anklagar!”

YTTRANDEFRIHET. Jag anklagar! är en intressant skrift av Elof Eriksson. Den tyska översättningen av denna skrift beordrades att brännas efter andra världskriget.

Tre makthavare.

Veckans film

Klockan 12:00 varje söndag uppmärksammar Nordfront en film eller dokumentär av något slag. Har du förslag på en Veckans film? Kontakta då Robin Palmbladrobin.palmblad@nordfront.se

Jag blev intresserad av titeln efter att ha lästDagens datum-artikeln om de allierades bokbåloch fann den på listan över förbjuden litteratur— en lista som omfattade minst 35 743 titlar,som förstördes i världshistoriens största bokbål, 1946.

Jag anklagar! är en mycket intressantgranskning av ljusskygg makt som påstås ha ett oerhört inflytande över Sverige. Skriften bör nog anses som en av de mest avslöjande gällande judisk makt-rörelsens verksamhet i Sverige.

I den förklaras hur det Rothschildska finansimperiet, genom bland annat Wallenbergska bulvaner i Sverige, skulle inneha den verkliga makten i Sverige vid tidpunkten, 1937. Det förklaras även hur maktverktyg kända som frimureriet och tidningspressen ska nyttjas som vakthundar av dessa internationella makthavare för att de sistnämnda ska bibehålla sin makt.

Jag anklagar! beskriver lite av den kampanj som fördes mot Ivar Kreuger, en ingenjör som utmanade finanseliten, något som Nordfront skrivit en Dagens datum om. Skriften menar även på att ”alla världens frimurerier är blott en loge” som i lönndom styrs av B’nai B’rith, en judisk frimurarorganisation som Nordfront också skrivit en Dagens datum om.

Under svepskälet ”humanism” är frimureriet i själva verket ett av många verktyg som används av Rothschildska finansimperiet för att uppnå världsherravälde, något som många ”frimurarbröder” är helt ovetandes om, menar Elof Eriksson.

En övergiven frimurarloge som ingick i en tysk utställning. Fotografiet togs i München, Tyskland, November 10, 1937.

Den 32 sidor långa skriften är författad av Elof Eriksson (1883 – 1965) som var redaktör för tidningen Nationen, en publikation som sedermera blev förbjuden att säljas i Sverige. Den tyska översättningen av denna skrift gavs ut 1941 och kom att brännas 1946.

Efter att ha efterforskat äganderätten för skriften, som bygger på ett föredrag hållet i Stockholm 1937, antas det att skriften befinner sig i public domain. Nordfront publicerar skriften främst av historiskt intresse för yttrandefrihet. Mäktiga krafter fick alltså boken bränd och dessutom förbjöds alltså Elof Erikssons publikation Nationen till att få säljas. Ur ett detta perspektiv blir alltså skriften intressant.

Vad var det egentligen som Elof skrev som vållade en sådan motreaktion som förbjöd tidningen Nationen från att säljas? Och varför skulle denna skrift brännas?

Skriften finns som pdf-version här.

Ursprungligen publicerad 2014-05-18.

framsida

Sveriges hemliga styresmän

Bankdirektör Marcus Wallenberg, Överrabbin Marcus Ehrenpreis, Bok förläggare Karl Otto Bonnier.

Titeln å mitt föredrag ”Judeväldet i Sverige” förefaller sannolikt mången såsom en overklighet. Men den är ej så. Judeväldet i det nutida Sverige är en realitet och en fruktansvärd sådan, och det gäller för vårt folk att snarast komma till klarhet härom. Jag skall i det följande söka ge en koncentrerad bild därav under andragande av några konkreta exempel till illustrerande av dess funktion i verkligheten.

Flertalet svenskar vägra alltjämt att tro på förhandenvaron av ett judiskt välde i Sverige, åberopande vår ”demokratiska” författning, den officiellt rådande ”Friheten” och ”Rätten”, vår ”Folkliga Självstyrelse”, grundad i ”den allmänna val- och rösträtten”. Ja, så heter det och kan så även synas. Men i realiteten ligga sakerna annorlunda till. Den nuvarande ordningen i vårt land är till ursprung och väsen icke svensk och åsyftar icke svenska folkets väl.

Den är en judisk internationell skapelse, uteslutande tjänande målet: Judafolkets världshärskarvälde. Vår förment ”lagliga” ordning är tillkommen och upprätthålles genom det största förräderiet i svensk historia, är tillkommen i lögn, är den judiska lögnens enligt grundsatsen ”Söndra och härska!” uppbyggda destruktiva system till svenska folkets ofärd.

»Demokratien» – beslöjad internationell judediktatur

”Demokratien” representerar blott till skenet Sveriges folk, i verkligheten är den en beslöjad internationell judediktatur med syfte att tjäna det efter herraväldet över alla jordens rikedomar och folk strävande världsimperialistiska judafolket. Judaiseringen av Sverige och svenskarna är numera även driven intill fullbordan, där det rör sig om landets omvandling från en salomonisk frimurareprovins till en öppen judeprovins i kommunismens namn.

Krisen är internationell och berör hela den västerländska, ja hela den ariska kulturkretsen, den vita rasens ställning och därmed mänskligheten i dess helhet. Under inflytande av den destruktiva judiska materialismen hotas ej blott vårt folk utan hela den icke-judiska folkvärlden av undergång i krig och revolutioner.

Å de raserade nationalstaternas grund skulle så judarnas sedan årtusenden eftersträvade messianska världssjälvhärskarrike upprättas. Hos oss liksom i de flesta andra länder stod juden i detta sekels början invid målet för sina strävanden.

Sedan länge lever Sveriges folk under ett hemligt judiskt välde. Varje folkrepresentant vet detta och finner sig tillrätta däri, och svenska statsmakten låter sig villigt brukas såsom redskap i den främmande maktusurpatorns tjänst. Sveriges folk ledes i dag i hemlighet och med ohygglig konsekvens inrikes som utrikes efter judiska linjer mot judiska mål.

Vår samhörighet med blod och arv, med historia, fäderneärvd nordisk kultur och tradition har lossats och den svenska anden hämtar ej längre sin näring ur de friska källsprång, som skänkte föregående generationer hälsa och dådkraft.

Man har avklippt våra förbindelser med vårt förflutna, underordnat oss en väsensskild främmande ande, judeanden, vilkens osunda dunster vi dagligen och stundligen inandas genom de förjudade kulturinstrumenten, pressen, litteraturen, radion etc. Vi avnationaliseras, förvandlas till ”konstgjorda judar”, till ”själlösa” arbetare i den judiska tempelgården.

Sverige – en judisk frimurarprovins

Sverige styres i dag såsom en judisk frimurarprovins, i vilken konungen regerar i egenskap av Salomos Vikarie, lydande den internationella judiska överhetens lagar. Nedom tronen stöder sig Juda i maktutövningen främst på den judiska Finansinternationalens under världsfinanshuset Rothschilds överkontroll å svensk grund inrättade central Stockholms Enskilda Bank, vilken leder folkutplundringen och tributindrivningen till de judiska skattkamrarna.

Genom denna sin bankcentral, under vilken landets hela bankväsen monopoliserats, utövar judendomen kontroll ej blott över svenska statens riksbank utan över hela det svenska bank- och kreditväsendet, ja över hela vårt ekonomiska, politiska och kulturella liv. Från ”hemliga kansliet” vid Kungsträdgården löpa osynliga solida trådar till hov- och regeringskanslier, till partiernas ledare och ekonomichefer, till statens högre ämbetsverk och myndighetspersoner.

Politiskt utövas den judiska makten huvudsakligen genom den judiska Internationalens olika fraktioners härvarande sektioner, främst Frimurarorden och de marxistiska arbetareinternationalerna, i intimaste samverkan med den alljudiska världsregeringens i Mosaiska församlingens namn här etablerade speciella ståthållarskap.

Andligt och ideologiskt behärskar Juda svenska folket främst genom det av judendomen och frimureriet dirigerade offentliga ordet i det judiska huset Schaje-Hirschel-Bonniers hand samt genom den judaiserade kyrkan.

Från judiska såväl som officiella svenska håll bestrides väl existensen av ett hemligt judiskt inflytande, av en hemlig judisk stat inom den svenska staten. Men detta ändrar intet i sakförhållandet. Enligt flera forskares å området åsikt är den centraliserade ledningen av världsjudenhetens angelägenheter förlagd till Polen, landet som i århundraden utgjort den stora blods- och kraftkällan för judendomen.

I Nya Dagligt Allehanda lästes sommaren 1936 en artikel efter den polska tidningen ”Glos Narodi”, där författaren B. Rudski bl. a. yttrade:

”Krakow är judendomens verkliga världshuvudstad. Ty just i Krakow är det som de hemliga judiska myndigheterna residera. Från Krakow, Polens forna huvudstad, där Polens kungar och hjältar njuta den eviga vilan, utgå nu över hela världen ‘de okända ledarnas’ hemliga befallningar, som alla judar åtlyda, även de mäktigaste finanskretsarna i New Yorks Wallstreet och Londons City.”

Åtskilligt tyder på, att huvudmannen för den Rothschildska världsfinansdynastien, den styrande i Franska Banken och förste mannen bakom Franska Stororienten av Frimurarorden, baron Edouard-Alphonse James Rothschild, EDOUARD V, är den vilken för närvarande innehar platsen såsom konung Salomos efterträdare å den judiska tronen, representerande den högsta suveräna myndigheten inom världsjudenheten.

Karaktäristiskt nog existerar han ej i de judiska konversationslexika, såsom t.ex. i det stora verket ”Jüdisches Lexikon”. Hans fader, Meyer Alphonse, står där – såsom man kan övertyga sig om i Kungliga Biblioteket i Stockholm – upptagen såsom död barnlös 1905. I italienaren Cortis å Holger Schildts förlag i Stockholm i svensk översättning utgivna verk ”Huset Rothschild” presenteras han emellertid sålunda:

”Meyer Alphonse, född 1/1 1827, gift 4/3 2857 med Leonore Rothschild, Lionels dotter, död 1905. Son: Edouard, född 24/12 1868, gift 27/2 1905 med Germaine Halphen.”

Såsom aspiranter å den salomoniska konungavärdigheten ha i vår tid eljest särskilt nämnts dels förre kejsaren Haile Selassie av Abessinien, dels Englands politiskt ledande jude, sir Philipp Sasson, vilka båda räkna härstamning från elen judiske konungen Salomo.

Judarnas dubbla medborgarskap

Programmet för den judisk-messianska världserövringen känna vi redan från Bibelns ”gamla” testamente. Vi läsa där:

”Och konungar skola vara dina skaffare och deras furstinnor dina ammor. De skola inför dig nedfalla på sitt anlete och slicka dina fötter” (Esaias 49:23).

Och vidare:

”De främmande skola bygga dina murar, och deras konungar skola tjäna dig … Och dina portar skola städse stå öppna dag och natt, på det att folkens ägodelar skola införas till dig” (Esaias 60: 10-12).

Samt slutligen:

”Du skall förgöra alla folk som din Jave skall giva dig. Du skall icke skona dem och erkänna deras gudar, ty det kunde bliva dig till en snara.” – Här ha vi alltså det judiska politiska programmet i koncentrerad form.

Ingen i sakerna insatt lär kunna förneka, att dessa i ”profetians” form i judarnas ”gamla” testamente fixerade politiska programpunkter i vår tid i hög grad förverkligats.

Det judiska genombrottet i Europa har ägt rum under de senaste, 50 åren. Signalen gavs av den i ”Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets” namn genomförda frimurarrevolutionen i Frankrike 1789. Denna var i verkligheten judendomens stora revolutionära attentat mot den kristna världsordningen; från centralen i Paris spriddes den ut över hela Europa.

Dess närmaste mål var att bryta alla skrankor, som dittills rest sig för den judiska maktutvecklingen, att tillförsäkra judarna full laglig likställdhet med övriga medborgare inom nationerna. Härmed voro slussarna öppnade för den judiska erövringen av Europas stater.

Ty genom tillerkännande av fulla medborgerliga rättigheter åt judarna i staterna bereddes dessa företrädesställningen framför övriga medborgare såsom innehavare av dubbla medborgarrättigheter, en förmånsställning som endast kunde leda till ett resultat, nämligen: den bestämmande maktens i samhällena övergående i judiska händer.

När folken tillerkände judarna full likställdhet med övriga medborgare, visste de icke vad de gjorde. De kände icke den judiska religionslagen och dess bud. De visste ej, att det gavs judiska moralläror, som ej blott strida mot den kristna livsuppfattningen utan överhuvud mot allt vad som gäller såsom mänsklig moral.

Dessa läror utgå ifrån, att judarna äro ett ”utvalt” folk, varigenom de förmena sig höjda över alla andra människor och undvika all innerlig gemenskap med dem. Talmudläran, rättesnöret för judarnas liv och verksamhet, hävdar, att judarna icke kunna tillerkänna de icke-judiska folken fullt människovärde och därför icke heller äro bundna av några förpliktelser till dem.

Den judiska tron lovar judarna – såsom vi redan sett av citaten ur ”gamla” testamentet – icke blott herraväldet över alla folk och äganderätten till all världens rikedomar; den förkunnar samtidigt satsen om alla ickejudiska folks undergång och tillintetgörelse genom judendomen. Det fanns och finnes således intet gemensamt mellan judarna och de andra folken, varför tron att de skulle kunna anpassa sig efter värdfolkens lagar och seder samt bliva goda statsmedborgare hos dessa är i högsta grad bedräglig.

Judendomen är uppbyggd på hatet mot andra folk och människor. Skickligt beslöjande sin verkliga natur och inställning, försäkra judarna dock städse sin patriotism, sin trohet och hängivenhet för det fosterland, vars medborgerliga rättigheter de åtnjuta. Men i verkligheten utgöra de en särskild nation, en ”stat i staten”, varigenom de tillförsäkras oerhörda fördelar. Ty medan de åtnjuta samma medborgarrätt som andra medborgare äga de skydd av den judiska staten och ha möjligheter att verka för sin internationella stat under utnyttjande av de förmåner denna ställning såsom dubbla medborgare erbjuder dem.

De äro samtidigt medborgare i tvenne stater och kunna sälja och förråda den icke-judiska till den judiska. Och denna slags affär bedriva de i rikligaste mått: på de andra staternas bekostnad ha de över så gott som hela linjen placerat judestaten i sadeln.

Vasaättens störtande

Sitt genombrott i Sverige kunde judendomen ej uppnå med mindre än Vasa-ättens störtande. Gustav III såväl som efter honom sonen Gustaf IV Adolf icke blott vägrade att kapitulera och förråda sitt folk åt judendomen utan intogo en aktiv ståndpunkt emot dennas bedrivna frimureriskt-kommunistiska omstörtningsplaner. På denna grund avlägsnades de bägge från tronen genom frimurarsammansvärjningar.

Gustav III mördades den 16 mars 1792 av höggradsfrimuraren Anckarström i enlighet med beslut, fattat vid frimurarkongressen i Wilhelmsbad vid Frankfurt a. M. 1784. Enligt general Ludendorff är mördaren Anckarströms byst uppställd i Franska Stororientens logetempel i Paris vid sidan av Brutus’, Caesars mördares byst. Efterföljaren å Sveriges tron, Gustav IV Adolf följde i faderns fotspår och vägrade underkasta sig, varför också han genom en frimurarsammansvärjning störtades och såsom ”odugling” landsförvisades.

Så var man kvitt Vasa-ätten, den farligaste motståndaren i Norden. I stället lät frimurarledningen i Paris sända jakobinen och höggradsfrimuraren Bernadotte att för Judas och frimureriets räkning taga den svenska tronen i besittning. Härmed var i realiteten gärdet uppgivet och landet utlämnat åt den judiska makten.

Betecknande för frimureriets maktställning i Sverige redan kring 1800-talets början, var det faktum, att Bernadottes val till tronföljare kunde genomdrivas i strid mot konung Carl XIII:s vilja. I det bekanta Örebrobrevet av 1810 till överståthållaren Skjöldebrand i Stockholm skrev han, enligt ”Genealogia Gothica”, häfte 1, 1930 bl. a. följande:

”För tusan djävlar! On veut mettre à ma coté (man vill sätta vid min sida) … le nommé Bernadotte, juif de naissance etjacobin à bonnet rouge (den där som kallar sig Bernadotte, jude av födelsen och jakobin i röd mössa) … Au diable tous les jacobins! (åt helvete med alla jakobinerna).”

Sentida ”genealogiska” forskare ha visserligen gjort sig stor möda att söka avliva alla föreställningar om Bernadottes judiska börd, men skall man döma trädet av dess frukter, måste i detta fall Carl XIII ha haft rätt. Det låter för övrigt osannolikt, att världsfrimureriet skulle iscensatt Vasa-ättens störtande utan att samtidigt sörja för att en telning av Judas stam placerades å den ledigblivna tronen.

I sina i landsflykten utgivna skrifter betecknar Gustav IV Adolf förräderiet såsom orsaken till Sveriges förluster och förutsäger profetiskt kommande olyckor av frimureriets politiska arbete sålunda:

”Förräderiet skall bli liktydigt med folkens sak, mened med tidsandan, och den sociala ordningens byggnad skall störta samman på en olycksdiger dag, då man utan att blygas skall kunna säga: det finns ingen uselhet, så snart den är allmän.”

Stockholms Enskilda Bank – Sveriges verkliga regeringskansli

Centrum för den judiska maktutövningen i Sverige utgör i vår tid Stockholms Enskilda Bank under huset Wallenberg, Rothschildsfinansens härvarande filial, vars huvudman bankdirektören och frimurarbrodern Marcus Wallenberg under snart en mansålder spelat rollen av hemlig maktexekutor. Tills för kort tid sedan illustrerades sakförhållandet öppet genom bankens egen organisation. Den i frimurarkalendern 1928 -1929 såsom innehavare av en särskild sekreterarebefattning i IX.

Frimurarprovinsens Högsta Ämbetsmannaråd vid sidan av amiral Lindman upptagne chefen för Konungens hov, riksmarskalken Otto Printzsköld beklädde samtidigt posten såsom president i direktionen för Stockholms Enskilda Bank. Tydligare kunde ej den absoluta solidariteten och samhörigheten mellan Konungahuset, Frimurarorden och den Wallenberg-Rothschildska finansinternationalen markeras.

I dag finna vi såsom medlemmar av bankens direktion förutom herrarna Wallenberg och några andra förmenta ”arier” även judarna generalkonsul Josef Sachs och bokförläggaren Tor Bonnier såsom förmedlare av de direkta förbindelserna med Mosaiska församlingen i Stockholm, den alljudiska världsregeringens svenska sektion, såväl som med de båda riktningarna inom judenheten, den mera ”borgerliga” västjudenheten (Sachs) och den ”proletära” östjudenheten (Bonnier).

Inom politiska kretsar gäller Stockholms Enskilda Bank såsom den verkliga styresmakten i Sverige. Försök att vinna en riksdagsman eller ett politiskt parti att på allvar engagera sig i en fråga, som går emot huset Wallenbergs intressen! Utsikterna att lyckas äro icke stora. I verkligheten förhåller det sig så, att sedan lång tid tillbaka alla regeringar, av vad färg de varit, nominerats av herrarna i Enskilda Bankens direktionsrum.

Jag är här beredd på förebråelser för fantasier och överdrifter från dem, som icke närmare känna spelet i våra dagars politik. Men för att visa, att jag rör mig på verklighetens mark, vill jag relatera ett konkret fall, låta ett enda belysande sådant passera revy. Fallet med de svenska statsmonopolen Sprit- och Tobaksmonopolen.

Svenska Tobaksmonopolet bildades på Enskilda Bankens kontor

Nu heter det visserligen i Sveriges grundlag, Regeringsformens paragraf 60: ”Ej heller må Konungen statens inkomster förpakta eller till vinning för sig och kronan eller enskilda personer och korporationer några monopolier fastställa.” De hedervärda svenska män, som en gång formulerade denna bestämmelse, hade alltså bemödat sig att garantera svenska folket mot eventuell utplundring så tydligt, att ett barn bort kunna förstå meningen.

Men den judiska lagen påbjuder annat. Så kunna vi t.ex. läsa i ”Zions Vises Protokoll”, nr 6:

”Vi skola organisera enorma monopol-reservoarer för kolossala rikedomar, av vilka t.o.m. de största gojim-(icke-judiska) förmögenheterna skola vara så beroende, att de tillsammans med staternas kredit drunkna däri dagen efter den politiska katastrofen.”

Med världskrigets iscensättande 1914 inträdde en gyllene skördetid för judarna. Tiden var då inne att i Sverige igångsätta med bildandet av dylika monopol å diverse kuranta varor. För att bekvämare kunna ordna saken sig själv till behag, placerade sig huset Wallenberg i det officiella kanslihuset med bankdirektören K. A. Wallenberg såsom utrikesexcellens. Att Sveriges rikes lag uttryckligen förbjöd monopolbildningar till vinning för enskilda och kronan, bekymrade icke ett ögonblick herrarna i Enskilda Banken.

Man högg raskt och resolut in på uppgiften. Ingen skall nu tro, att svenska statens tobaksmonopol grundades å den statliga domänen. Nej! Gå vi till Kungl. Patent- och Registreringsverket, kunna vi se papper på, att Svenska Tobaksmonopolet bildades å Stockholms Enskilda Banks kontor, Stora Nygatan 40-42 den 23 december, d. v. s. dagen före julaftonen 1914 av ett antal svenska storbanker med Stockholms Enskilda, Bank i spetsen, utan någon närvarande representant för svenska staten.

Det gällde kantänka att först ordna undan en del bagateller, sådana som fastställande av bolagsordning och allmänna grundsatser, bestämmande av honorar åt styrelseledamöter och framför allt arvode åt statsmonopolets designerade verkställande direktör, kaptenen Oscar Wallenberg, 20,000 kronor i fast och 1/20 procent å hela nettovinsten. När detta undanstökats, var – för att använda ordförandens vid extra bolagsstämman å Enskilda bankens kontor 26 januari 1915, justitierådet Hellners uttryckssätt – ”tiden inne” att anmoda svenska staten att deltaga i bolagsverksamheten.

Vid konstituerande sammanträdet å Enskilda Bankens lokal 23 dec. 1914 anmäldes tecknare av sammanlagt 170,000 aktier å l00 kronor stycket eller för 17 miljoner kronor. Tecknarna voro: Stockholms Enskilda Bank genom häradshövding M. Wallenberg 36,549 aktier, Skandinaviska Kreditaktiebolaget genom bankdirektören Jonas C:son Kjellberg 36,550 aktier, Aktiebolaget Stockholms Handelsbank genom bankdirektör Carl Frisk 36,550 aktier, Sveriges Privata Centralbank genom bankdirektören Oscar Rydbeck 26,550 aktier, justitierådet Johannes Hellner i aktie, Aktiebolaget Göteborgs Bank genom bankdirektören F. Grönwall 13,600 aktier och Sundsvalls Enskilda Bank genom bankdirektören Hj. Pihl 10,200 aktier. Enligt den vid sammanträdet antagna bolagsordningen skulle bolaget ha till ändamål: ”att utöva svenska statens monopol å tobakstillverkning inom riket ävensom idka handel med tobaksvaror” och skulle aktiekapitalet utgöra lägst 17 och högst 51 miljoner kronor. Minimikapitalet, 17 miljoner, förelåg alltså tecknat vid konstituerande stämman av de nämnda sex bankerna jämte den Wallenbergska förtroendemannen justitierådet Hellner.

Samma dag huset Wallenberg et Consortes sålunda konstituerade svenska statens tobaksmonopol å Enskilda Bankens lokal Stora Nygatan eller den 23 december 1914 utgavs från Stockholms slott en kungörelse om akten med nominerande av styrelseledamöter och suppleanter, vilket förlänade det hela den erforderliga officiella karaktären. I kungörelsen hette det bl. a.: ”Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung.

Vår ynnest och nådiga bevågenhet med Gud Allsmäktig! På därom gjord framställning hava Videnna dag till ledamöter och suppleanter i styrelsen . . .”. ”På därom gjord framställning!” ”Påbefallning av Stockholms Enskilda Bank” – hade kantänka ej låtit lika bra i känsliga ”demokratiska” öron. Likväl kunde det tyckas, att i ett fall som detta, där det rörde sig om ett kungligt sanktionerande av en handling i strid mot Sveriges grundlag av en hemlig maktusurpator, åberopandet av ”Guds nåd” och ”Gud Allsmäktig” bort kunna undvikas.

Ja, så förhöll det sig med tillkomsten av svenska statens tobaksmonopol! Under samma finanshus Wallenbergs hägn instiftades likaså i strid mot grundlagen Aktiebolaget Svenska Spritmonopolet, vilket förutom ändamålet att tillföra den Wallenbergska storfinansen enorma profiter även skulle tjäna syftet att fullständiga det parlamentariska livets korrumpering.

Genom att bereda ett betydande antal inflytelserika representanter för olika politiska partier stora arbetsfria inkomster såsom innehavare av mer eller mindre lyxartade poster inom spritbyråkratien trodde man sig efter behag kunna manipulera med monopolens inkomster, utan att behöva riskera någon närgången observation från folkrepresentationen. Samtidigt infördes i ”nykterhetsintressets” namn det s.k. motbokssystemet, varigenom det hälsoskadliga alkoholbruket gjordes till en medborgerlig rättighet och suplusten stimulerades till tryggande av en konstant stor omsättning å spritvaror samt befordrande av svenska folkets fortgående alkoholisering och demoralisering. Man gick emellertid i sitt manipulerande med monopolvinsterna så suveränt till väga, att opposition en dag började göra sig hörd.

Svindlerierna i Spritmonopolet

Denna opposition inleddes och bedrevs främst av tidningen Nationen, som speciellt ägnade sin kritiska uppmärksamhet åt Spritmonopolet. Den inleddes redan omedelbart efter tidningens startande hösten 1925. Jag varnades visserligen av personliga bekanta i riksdagen från att engagera mig i saken på grund av att det här gällde stora finansintressen, ”mot vilka det ej lönade sig att strida”. Men dessa argument imponerade ej på mig.

Allt fler och fler missförhållanden och förskingringar av statsmedel i Spritmonopolet kommo i dagen och påtalades i Nationen samt föranledde inlagor till Konungen samt till de lag- och rättsvårdande högsta myndigheterna J. K. och J. O. Alla dessa inlagor hamnade dock antingen direkt i vederbörandes papperskorgar eller resulterade i ett tillkännagivande, att de ”föranledde ingen åtgärd”.

När en enskild riksdagsman först djärvdes bringa saken på tal i riksdagen, hade partiernas medlemmar instruerats lämna sessionssalen, så att talaren praktiskt taget måste tala för tomma väggar – en taktik som den regerande storfinansiella kretsen lär tillämpa, när opassande saker föras på tal i kamrarna.

Det gick dock ej så lätt som vederbörande hoppats att tysta ned de besvärande fakta, som bragts i dagen. Redan i Nationens nummer för den 27 november 1925 hade jag offentliggjort sådana märkliga upplysningar som att Spritmonopolets chef dr Ivan Bratt med svenska statens spritinkomster finansierade politiska partier.

Bl. a. hade dåvarande frisinnade partiet, vars ledare var statsminister C. G. Ekman, 1920 till partiet såsom ”gåva” emottagit 50,000 kronor, och liknande skulle förhållandet varit med övriga politiska partier. I samma nummer påvisades, hur förutvarande finansminister Richard Sandler av någon oförklarlig anledning företagit sig att till ett Wallenbergskt finanskonsortium å tio personer försälja Spritmonopolets till flera tiotal miljoner kronors värde uppskattade stamaktier för ett pris av 400,000 kr.

I fortsättningen av artikeln omnämndes vidare bl. a., att dr Bratt redan på Spritmonopolets tidigare stadium frikostigt strött omkring sig ”gåvor” av statens spritinkomster, såsom 50,000 kr. till ”Socialpolitiska Institutet”, 124,000 kr. till Antismugglingsföreningen, 5,000 kr. till Mendelska Sällskapet, 5,000 kr. till ”välgörande ändamål” etc.

300 milj. kronor statsmedel »försvunno» ur Spritmonopolet

I en uppseendeväckande inlaga, författad av numera avlidne styresmannen i tidningen Sverige Fritt, herr Einar Nilsson i Systemaktiebolaget i Göteborg, och framlagd inför 1927 års riksdag av direktören Edward Lithander, visades, att under den gångna tioårsperioden genom mer eller mindre öppna avskrivningar och fonderingar använts ej mindre än bortåt 100 miljoner kronor, varav cirka 80 miljoner kronor i Spritcentralen och cirka 15 miljoner kronor i övriga sprithandelsbolag.

Under trycket av den allt starkare opinionen bland allmänheten, som krävde en utredning av statsmonopolens affärer, beslöt slutligen Ekmanska regeringen 1927 tillsättandet av en utredningskommission, den s.k. Monopolkontrollutredningen, vilken emellertid utrustades med starkt begränsade fullmakter och särskilt icke skulle äga befogenhet att granska Vin och Spritcentralens dotterbolags förvaltning – där uppenbart de största kapen ägt rum.

Monopolkontrollutredningens redogörelse, som på grund av sin fixerade snäva begränsning alltså icke kunde bli uttömmande, bragte i dagen, att, förutom de av riksdagsman Lithander inför riksdagen påvisade mer eller mindre öppna avskrivningarna å cirka 100 miljoner kronor, hemliga sådana, gjorda före boksluten, åren 1917-1926 företagits till ett sammanlagt belopp av 46,588,345 kronor.

Vid 1928 års remissdebatt i riksdagen fastslogs också av en talare, att hundratals miljoner joner kronor, som rätteligen bort komma statsverket till godo, bortslösats och att man säkert skulle komma upp till ett belopp av 300 miljoner kronor, om man ginge ut i landet, d. v. s. läte granskningen omfatta jämväl de Spritcentralen underlydande dotterbolagens förvaltning. Skandalen var ofrånkomlig, av rena Panamamått.

Nu skulle det bli en ordentlig upprensning, – trodde Sveriges folk. Ack nej, det blev ingen sådan. En ministerväxling hade hastigt arrangerats. C. G. Ekman, som så allvarligt försyndat sig genom utredningskravets stödjande, var avlägsnad ur kanslibyggnaden, där nu i stället Svenska Landslogens särskilde sekreterare, amiral Lindman intog posten som statsminister med ”bondeförbundaren” professor Nils Wohlin vid sin sida såsom finansminister.

En av finansminister Wohlins första åtgärder i tjänsten blev också att låta Monopolkontrollutredningens betänkande hamna i papperskorgen såsom ovederhäftigt. Någon tid därefter underrättades offentligheten om hr Wohlins befordran till generaldirektör och chef för Kungl. Tullverket. Och Riksdagen teg och lät sig nöja. Ingen visade där längre något intresse för saken, sedan nyfikenheten väl stillats. Ingen visade någon ömhet för det svenska statsverkets ekonomi eller någon åstundan att se de ”försvunna” hundratals miljonerna i Spritmonopolet återbördade till rätter ägare, d. v. s. svenska folket.

Ingen visade något allvarligt intresse för att se de män, som orättmätigt tillägnat sig svenska statsmedel till jättebelopp, återbetala desamma och juridiskt stå till svars för sina gärningar. Ack nej! En kompromiss hade ingåtts mellan de intresserade parterna, enligt vilken hela saken skulle begravas i evig glömska mot att de båda monopolcheferna kapten O. Wallenberg och dr Ivan Bratt lämnade sina respektive chefsbefattningar och den sistnämnde för alltid försvann ur landet. Som vi veta, begav sig dr Bratt hastigt och lustigt till Paris.

Före avresan förklarade han för Social-Demokraten i en intervju, att han var totalt uttröttad av tidningen Nationens kampanj mot honom. Dock, hade vi icke haft rätt i våra beskyllningar, hade han aldrig behövt finna sig i dem. Den faktiska händelseutvecklingen visade för övrigt tydligt, att vi hade rätt.

Frimurarorden judemaktens politiskt ledande instans

Politiskt utövas den judiska makten, såsom jag redan i det föregående antytt, huvudsakligen genom den judiska Internationalens härvarande sektioner med Frimurarorden såsom ledande instans, vilken Internationals exekutiva verksamhet koncentrerats i Enskilda Bankens direktorium. Gustaf V fungerar såsom konung Salomos av Juda stam, d. v. s.dennes nutida efterföljares i förskingringen Vikarie under den frimureriska beteckningen ”Visaste Salomos Vikarie”.

Gå vi till Grundförfattningen för Stora Landslogen i Sverige, kunna vi där läsa:

”I spetsen för det svenska frimureriet står en blott för Salomos Vikarie (svenske konungen i hans egenskap av provinsens regent) känd överhetsperson, vars namn i övrigt skall förbliva en hemlighet, tills han personligen övertager regeringen; till dess befaller han genom sina vikarier. Den vise konung Salomo nämnes såsom ordens förste stormästare; i den av honom upprättade Fundamental-Constitutionen är förordnat, att stormästarens värdighet skall förbliva inom hans släkt.”

Att icke ens Salomos Vikarie är helt underrättad om de hemliga övre styresmän, från vilka han erhåller sina befallningar angående regerandet av sin frimurarprovins, framgår tydligt av ett yttrande av dåvarande Salomos Vikarie hertig Carl, senare Carl XIII år 1780, yttrandet återgivet i den av P. B Eklund 1810 utgivna officiella frimurarhandboken ”Vägledning för frimurare”, sid. 346 och lydande: ”Vi erkänna i övrigt ingen förutom stormästaren och de sanna superiörerna, vilka äro Oss obekanta, för vår Ordens förmän.”

Medan judarna i Sverige, som officiellt visserligen blott uppskattas till cirka 1 procent av hela befolkningen eller 6,000 men i verkligheten äro mångdubbelt flera, numera utgöra det egentliga ledareskiktet inom den svenska nationen, spela de till hundratusental uppgående judebastarderna jämte de 23 å 24 tusen frimurarbröderna rollen av det nutida judeväldets fogdar och beskyddare inom stat och offentlighet, på alla samhällslivets områden.

I frimureriet inlockades och bundos genom dyra blodseder framför allt sådana element inom folket, vilka kunde befaras bjuda ett farligt motstånd mot de judiska härskarplanerna – och fostrades systematiskt i judendomens anda, omdanades till fanatiska stridsmän för dess idéer. För den profana yttervärlden presenterade sig Orden såsom en ”opolitisk”, ”ideell” och ”humanitär” stiftelse, uteslutande sysslande med ”välgörenhet”.

I Sverige liksom i alla andra länder, där Frimurarorden lever och verkar, förneka frimurarna varje samband eller samröre med judendomen. Detta sker dock mot bättre vetande. Ty frimureriet är till hela sitt väsen en judisk inrättning. Varje ord, symbol, tecken och ceremoni hänvisar på Ordens judiska mission: Salomostemplets uppbyggande, d. v. s. det judiska världssjälvhärskardömets införande.

För att denna återuppbyggnad av templet skall kunna ske, måste allt som står i vägen undanrödjas. Härav Ordens revolutionära karaktär och det myckna talet inom höggraderna om en kommande ”aera, fri från troner och altaren”.

Det frimureriska logearbetet

Det egentliga logearbetet är huvudsakligen inriktat dels på andlig bearbetning genom spridande av frimurerisk upplysning, dels på direkt politisk verksamhet i yttervärlden. Upplysningsarbetet inom logerna åsyftar främst att utplåna national och rasmedvetandet ur brödernas hjärtan samt att inficiera dem med s.k. ”humanitär” judisk filosofi, förvandla dem till ”konstgjorda judar” eller tjänande arbetare i det judiska ”tempelbygget” för världsmaktens erövring. Innehavet av en högre grad utgör icke tecken på att brodern är invigd i Ordens yttersta mål och vägar.

Den stora massan i fullkomligaste enfald troende frimurarebröder, som intet få veta och intet förstå av det reella frimureriska spelet men som tro sig begripa allt, se i frimureriet sin religion och betrakta det som sin heligaste plikt att i yttervärlden ”skydda” logen genom att t.ex. indignerat protestera, avlägsna sig från ett sällskap etc., där någon är nog hädisk att öppet våga kritisera eller misstänkliggöra det heliga samfundet. De verkligt invigda frimurarna äro inströdda i logerna och ha, utan att behöva framträda, att inom och utom Orden lösa vissa bestämda, klart betecknade uppgifter, som av deras överordnade fragmentariskt anvisas.

Förutom dessa ”invigda” frimurare och massan av frimurare urskiljas s.k.”sanna” och ”arbetande” murare. Till de ”sanna” frimurarna höra Ordens beskyddare, som äro bröderna till stor nytta vid befordran till statsanställningar och som utgöra en mäktig hävstång för frimureriets makt samtidigt som de borga för brödernas säkerhet. Betrodda frimurare placeras å de inflytelserika posterna i staten och det offentliga livet, där de bevaka Ordens intressen.

De monarker, som beredvilligt ställde sig till förfogande såsom beskyddare och medhjälpare, fingo tillsvidare behålla sina kronor, ja blevo stundom t.o.m. högt ärade, medan de som vägrade detta avsattes eller bragtes om livet genom underlydande terroristiska sammanslutningar eller komplotter. Formellt ideologiskt anpassar sig frimureriet skickligt efter tidens och utvecklingens krav.

På 1700-talet formulerades dess ideologi i orden: ”Humanitet, Tolerans, Upplysning”; vid tiden för den stora franska frimurarrevolutionen 1789 ändrades lydelsen till: ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap”; efter världskriget präglades det nya slagordet: ”Folkförsoning, Folkfred, Folkförbrödring”. Frimureriets allestädes föregivna ”välgörenhetsutövning” är enligt general Ludendorffs och alla övriga icke-frimureriska forskares å området mening endast camouflage till döljande av Ordens egentliga arbete:

”Välgörenheten är helt inskränkt till bröderna och avser endast att utgöra ett camouflage till beslöjande av frimureriets verkliga strävan, som går ut på att tillintetgöra de nationella staterna och deras kulturer samt i stället upprätta ett salomoniskt judiskt världsrike.”

Ludendorff tillbakavisar såsom osanning allt tal om förhandenvaron av ett ”nationellt” frimureri och fastslår med stöd av frimureriets mest auktoritativa skrifter och representanter, att det blott finnes ett frimureri, oavsett att det frimureriska arbetet bedrives å olika system:

”Hela jordens frimureri bildar i själva verket en enda loge. Alla loger lyda under den oberoende Bne-Briss-Orden (Söner av förbundet) [Red. anm.B’nai B’rith är den judiska frimurarorganisationen som Nordfront tidigare skrivit en Dagens datum-artikel om], som är den ledande hemliga judeorden i hela världen. Den grundades på 1840-talet, är spridd över hela jordklotet och övar inflytande å alla judiska organisationer. Den räknar som sina medlemmar de bekanta ‘300’, utgör därjämte den judiska ‘generalstaben’, är en hänsynslös företrädare för det judiska folket och för den judisk-kapitalistiska världshärskartanken samt övervakar staternas och de inflytelserika partiernas politik.”

Frimureriets internationella karaktär

För att rätt förstå frimureriets verkliga karaktär såsom internationell organisation, vilken i sin strävan icke låter sig inpassa i elen nationella staten, vill jag citera några av bestämmelserna i den nyssnämnda Grundförfattningen för Svenska Stora Landslogen:

”3 kapitel. I art. § I. .. så inskränkes icke denna Orden och detta Broderskap av särskilt bestämda gränser, utan äro Bröderna och Medlemmarna spridda över hela jordklotet, där de för att bedriva vetenskapen på tillbörligt sätt församlas i olika Gillen och Sällskap, som kallas Loger; som emellertid alla, enligt Fundamental-Lagarna på behörigt sätt äro rätlinjigt konstruerade, byggda och satta i arbete, på det här nedan befallda sättet.
D:o §3.
… Den Visaste av alla Krönta Furstar, Konung Salomo, från släkt till släkt, från son till son, ensam och allena leder och regerar Orden efter innehållet av dessa Oföränderliga Statuter, Lagar och Fundamental-Constitution, som stiftaren har anordnat, fastställt och anbefallt till evig efterföljd.”
D:o §4.
Och då denna Makts utsträckning enligt vetenskapens natur sträcker sig över hela jordklotet, skall den indelas i vissa Landsmärken och Landsdelar, såsom Matriklarna och Indelningen, vilkabevaras i de mest invigda och verkande Logerna, som skola övervaka deras efterlevnad, det fastställa; så befalles det, att ett sådant Landsmärke eller Landskap skall betecknas med namn av Provins av Orden, och därför får envar sitt särskilda nummer, sina Insignier och sitt Valspråk, allt såsom befallt är i ovannämnda Ordens-Matrikel; och en sådan Provins skall Stormästaren alltid betro en särskild Ordens-Föreståndare, som regerar över denna, och som av Orden skall benämnas ‘Den Visaste Salomos Vikarie’.”

Frimurarordens författning oförenlig med Sveriges rikes

De citerade lagbestämmelserna i Grundförfattningen för Stora Landslogen uppenbara med full tydlighet, att författningen för det svenska frimureriet ej låter sig förena med Sveriges rikes författning utan i stället är att anse såsom direkt stridande mot denna senare. De officiella påståendena om Frimurarorden såsom utgörande ett ”nationellt” ”välgörenhetssällskap” vederläggas här totalt.

I stället få vi veta, att Frimurarorden är ett hela världen omfattande hemligt brödraskap, uteslutande regerat av den judiske konungen Salomos efterföljare å tronen och att denne allsmäktigt befaller rörande varje Provins’ ”särskilda nummer, Insignier och Valspråk” samt genom sin Vikarie i Provinsen regerar över denna. Det är ofattbart, att Sveriges konung kunnat anse sin ställning som svenskt statsöverhuvud förenlig med ställningen såsom judekonungen Salomos efterföljares Vikarie i riket.

Den svenska författningen känner ingen annan författning vid sidan av eller över sig själv, den känner ingen åtskillnad mellan medborgare efter anhörighet eller icke-anhörighet till Salomos världsbrödraförbund, den känner inga förpliktelser för den regerande monarken utanför Sveriges lag. På ledande frimurarhåll har man ofta velat göra gällande, att det svenska frimureriet ej underhåller förbindelser med utlandet, vilket påstående dock som sagt tydligt vederlägges redan av den citerade Grundförfattningen. Dessa påståenden äro så mycket egendomligare som de officiella frimurarkalendrarna och skrifterna icke göra någon hemlighet därav.

Slå vi t.ex. upp senaste upplagan av stora Frimurarkalendern, utgiven 1928-1929, läsa vi där å sidorna 635-640 detaljerade uppgifter angående alla de utländska stororienter och storloger i världen, med vilka Svenska Landslogen upprätthåller direkta förbindelser, till antalet 39. Flera av de upptagna, såsom t.ex. de tidigare till Svenska systemet hörande tyska storlogerna, äro visserligen numera såsom ”stats- och folkfientliga inrättningar” upplösta och förbjudna, men i huvudsak kvarstå de i Frimurarkalendern angivna direkta förbindelserna med utländska stororienter och storloger, genom vilka i sin tur förbindelser upprätthållas med de utländska stororienter och storloger, som Svenska Landslogen officiellt icke samarbetar med.

Betecknande för frimureriets maktfullkomlighet i vårt land är, att svenska statens myndigheter sakna befogenhet att granska Stora Landslogens räkenskaper, vilka röra sig med fonder och donationsmedel å cirka 40 miljoner kronor, varav räntorna blott till en bråkdel tagas i bruk för s.k. ”hjälpverksamhet”.

Salomo och Templet – symboler för judendomens maktsträvan

Det rituella arbetet inom logens väggar avser huvudsakligen ”templets uppbyggande”. För att rätt förstå innebörden av denna ceremoniel må man erinra sig, att judarnas gud Jehova enligt ”gamla” testamentet ofta slutit förbund med sitt ”utvalda” folk. Så visade sig Jehova också för Salomo i Gabeon-Gibeon, den gamla judiska offerplatsen och sätet för förbundsarken, korande honom till ”konungarnas konung” (2. krönikeboken 1, 12), och Salomo byggde därför templet åt den judiske guden (2 krönikeboken 11,1), därmed uppfyllande dennes befallning till Moses.

Salomo och hans tempel utgöra också i dag sinnebilden för ordet ”Jehova” (2. Mos. 19,6): ”I skolen vara ett rike av präster och ett heligt folk.” Ännu i våra dagar representera Salomo och templet den judiska rabbinstatens makt och det judiska folkets maktsträvan ej blott religiöst-politiskt utanäven ekonomiskt. Enligt ortodox judisk uppfattning är detta liktydigt med religiös, politisk och ekonomisk förjudning av alla jordens folk under överhöghet av det i sig slutna judiska folket, som förblir spritt över hela jorden men i Jerusalem och i ett prästerligt konungadöme eller ett av rabbinerna lett konungadöme där skall finna sitt uttryck. Salomo är judarnas nationella prästkonung och templet i alla bemärkelser, även i sin egenskap av bank och börs, den äkta judiska nationalhelgedomen.

Såsom karaktäristiskt för den i frimureriets höggrader rådande mentaliteten återger general Ludendorff i sitt arbete ”Frimureriets tillintetgörelse” delar ur höggradsmästares tal vid en broders upptagande i en högre grad:

”Vi ha orsak att icke utan skräck och bedrövelse tänka tillbaka på den sorgliga natt, varigenom helgedomen – Salomos tempel – förintades. Mycket av de våras (d. v. s. judarnas) blod utgjöts och våra förbundsbröder ströddes för världens vindar …

Vad som för övrigt än kan vara förborgat härunder, kan jag för tillfället icke avslöja för eder, då detta skall komma i dagen och ni själva skola betrakta detta mörker med andra ögon … Ni se här templet förstört, pelarna brutna, trappstenarna ryckta i sär; detta skall symbolisera alla de sorgliga öden, som vår orden fått erfara. Den har blivit ett rov för främlingar. Våra förbundsbröder äro skingrade. Märka vi nu den förlust som vi lidit? Men hittills ha våra hemligheter bevarats, ännu har ingen vågat överskrida denna linje”.

Templets i Jerusalem förstörelse

Vid genomläsandet av den förut citerade svenska frimurarhandboken ”Vägledningför frimurare” bekräftas till fullo den allt dominerande roll Salomo och hans tempelspela i det rituella arbetet inom logerna. I redogörelsen för Salomos tempel och dettatempels sista undergång genom Jerusalems förstörelse genom den romerske kejsarenTitus 71 efter Kristus märkes även tydligt den medkänsla med judarna, som frimurarnaerfara över ödeläggelsen. Å sid. 301 och följande sidor läses:”Den yttre gården, som kallades hedningarnas gård, var belagd med marmor och fick endastmed blottade fötter beträdas.

Här sutto växlare, som utbytte de på Jesu tid endast gångbararomerska mynten mot den halva sekel (motsvarande en krona), som varje jude enligt Mose lagmåste bidraga med till templets underhåll. Det var dessa växlare och månglare som Jesus fördrev urhelgedomen. Det var även här som Jesus predikade vid tolv års ålder och där han sedan vid äldre århöll många tal och föredrag. Dagligen var här en stor trängsel, så att denna yttre tempelgårdurartade till ett slags torg, där man uppsökte varandra och avhandlade världsliga angelägenheter.Kvinnorna hade sin särskilda avdelning.

Det var vid livets förlust förbjudet för varje utlänning att intränga längre. Det hela bildade en stor härlig byggnad som uppfyllde främlingarna (d. v. s.icke-judarna) med beundran. Det utgjorde en liten stad för sig själv samt kunde utifrån snarare tagas för en befäst borg. Under de inre och yttre strider judarna hade att kämpa bibehöll sig templet oberört ända till dess Vespasiani son Titus anföll Jerusalem år 71. Staden erövrades nu, oaktat judarnas tappra och förtvivlade motstånd, bit för bit. Snart återstod icke mer än templet och Zionsberg. Titus ville gärna skona det, men judarna ville icke ingå på någon förlikning. Norra tempelgårdens mur stormades, men de belägrade drogo sig in i den inre helgedomen. I sex dagar arbetade murbräckorna på andra muren.

Då detta likväl icke hjälpte, lät Titus anlägga eld utanför de silverbeslagna portarna, så att silvret smälte och träet antändes, varigenom elden spriddes vidare. Följande dag stormade romarna den inre tempelgården. Därunder fattade en romersk soldat en eldbrand och slängde den genom ett fönster eller en dörr in i ett av de små rum,som voro byggda i helgedomens väggar. Någon stund därefter utbröt elden i full låga. Förgäves bemödade sig Titus att släcka elden. Soldaterna hörde honom icke utan framburo ständigt nya brandämnen.

Mitt igenom lågorna skyndade Titus in i det heliga och allra heligaste för att innan deras fall få skåda deras härligheter. Under tiden plundrade soldaterna allt vad elden skonat. Kejsar Hadrianus lät sedan på platsen uppföra ett tempel åt Jupiter Capitolinus. Av hat mot de kristna och för att tillintetgöra Kristi profetia, att intet judiskt tempel mer skulle stå på det gamla rummet, gav kejsar Julianus år 363 befallning att ånyo uppbygga det forna templet. Men under det arbetarna voro sysselsatta ned grunden, lärer eld och lågor hava utbrutit från jordens inre och hindrat arbetets fortsättande”.

Efter att i fortsättningen ha redogjort för tempelplatsens följande öden avslutar ”Vägledning för frimurare” redogörelsen med en hänförd skildring avden på Morias klipptopp nu uppförda Omars moské sålunda: ”Omars moské, som på avstånd tyckes uppstiga ur en lugn sjö (den blåvita grunden) och vars härliga kupol välver sig över den heliga klippan, där Abraham, David, Salomo och alla de andra heliga profeterna uppsänt sina böner till den högste byggmästaren”.

Templet i brand. En bild ur äldre bibelverk, av Salomos tempel i Jerusalem i brand 71 eft. Kr. Man observere den starktbefästade ringmuren samt de ävenså till försvar inrättade väldiga börs- och bankbyggnaderna i det inre.

Jerusalems tempel – judarnas världscentralbank

För att rätt förstå frimureriets verkliga karaktär såsom internationell organisation, vilken i sin strävan icke låter sig inpassa i elen nationella staten, vill jag citera några av bestämmelserna i den nyssnämnda Grundförfattningen för Svenska Stora Landslogen. Denna citerade skildring ur de svenska frimurarnas officiella handbok visar tydligt var det frimureriska svenska brödraskapet känner sig hemma med själ och hjärta. Då man inom kristenheten på grund av framställningssättet i Nya testamentet ofta har en skev uppfattning om templet i Jerusalem, må här understrykas, att templet alls icke var något för gudstjänst avsett hus utan en högst världslig inrättning – ”en befästad borg, full av dyrbarheter”.

Intill förstörelsen genom romarna spelade Jerusalem rollen av centrum för den judiska makten och det judiska världsfinanssystemet, vars högsta myndighet residerade i ”templet”. Sin stora rikedom bekommo judarna varken från den av dem undertryckt a och utarmade urbefolkningen i Palestina eller vid denna tid längre genom handeln, utan från de omfattande penningoperationer som bedrevos från centralbanken i Jerusalems tempel. Judarna skapade de första formerna för en högre grad av penninghushållning: betalningsuppdrag till tredje person, en slags växel- och checkrörelse; och endast judar kunde betjäna sig av dessa former av penningrörelse, då de funnos överallt å jordklotet och överallt voro fast förenade i sin församling, där de svarade en för alla och alla för en.

Detta alltså redan långt före Kristus och den historiska s.k. ”förskingringen”! Det kunde då från en plats i världen till den mest avlägset liggande sändas ett litet stycke papper – och pengar blevo strax, utbetalade. Mellan Jerusalem och den judiska världen upprätthölls ständig förbindelse genom affärer i penningar och ädla metaller. Den judiske skriftställaren O. Heller skriver härom i sitt kända verk ”Der Untergang des Judentums” sid. 40-41:

”Från alla orter, som voro säten för judiska församlingar, sände Israels söner årligen, icke alltid utan risker, sina penningeoffer och gåvor till templet i Jerusalem, där de hopsamlades.

Det kan icke vara någon tillfällighet, att det judiska templet i så hög grad liknade en stor börs, en stor depositionsbank, ett lager av skatter av alla slag. Och det kan ej inses, varför man, så ivrigt skall bemöda sig att förtiga detta. Det är dock ett historiskt faktum.”

'Frimurarförslag till nytt tempel i Jerusalem. Denna bild utgör en fotografisk återgivning av de amerikanska frimurarnas förslag till nytt tempel iJerusalem. Innanför ringmuren skådas de kolossala börs- och bankpalatsen samt innerst "heliga huset"med "det allra heligaste". På hitre sidan till höger utanför börsbyggnaden ses konung Salomosresidensslott.

Att frimureriets intensiva intresse för Salomos tempel och dess återuppbyggnad å Morias bergstopp i Jerusalem icke inskränker sig till det symboliska fick man en intressant erinran om genom det från amerikanska frimurare för några år sedan framförda förslaget om templets återuppbyggande å sin ursprungliga plats. Med Palestinas återbördande tilljudarna såsom ”nationellt hem” efter världskrigets slut ansågs på många brödrahåll tiden inne att låta det stora verket ske.

Amerikanska frimurare väckte därför förslag om igångsättande av en insamling av bidrag bland alla världens frimurare för åstadkommande av erforderliga medel för en dylik återuppbyggnad – ett förslag som dock av världsfrimureriets högsta instanser avböjdes av s.k. ”kostnadsskäl”. Det verkliga skälet för att förslaget ej vann Salomos och ”de sanna superiörernas” godkännande var givetvis, att det var en smula för tidigt väckt.

Modellerna till det proponerade nya Salomos-templet i Jerusalem reproducerades bl.a. i en stor illustrerad engelsk tidskrift. Av ej minst intresse var den av dr Schick utarbetade förslagsmodellen till templet med omgivningar. Man fäster sig i detta förslag särskilt vid de kolossala områden, som äro avsedda för världsbörsen och världsbankspalatset.

Därinnanför synes ”det heliga huset” med ”det allra heligaste”, vid vars ingång de från frimurarlogen välbekanta båda pelarna ”Jakin” och ”Boas” ha sin plats. Framför det väldiga börspalatset ses å bilden konungens, Salomos efterföljares palats.

Omoraliska eder inom frimureriet

Sambandet mellan judendom och frimureri ligger alltså både i ena och andra avseendet i öppen dag. Men det är detta samband som yttervärlden icke får äga kännedom om. Genom omoraliska eder bindas de i logerna inlockade bröderna till evig tystnad, till slavisk lydnad under sina överordnade, vilket knappast behövts i en sammanslutning, som allenast
sysslar med ”människokärlek” och ”välgörenhetsutövning”.

Enligt förut citerade Grundförfattning för Stora Landslogen i Sverige lyder det edsformulär, som förelägges den i Orden inträdessökande:

”Bryter en broder trohetseden, som han svurit vid sitt första inträde, i det han antingen för främmande okunniga eller för bröder av lägre grad uppenbarar något av det som anförtrotts honom inom Orden, på vilket sätt det vara må, så blir han skyldig och förvunnen att lida den dom, som han själv underkastat sig vid avläggandet av sin ed – att min hals hugges av, mitt hjärta, min tunga och mina inälvor slitas ut och allt kastas i havets avgrundsdjup, att min kropp brännes och askan strös för vinden o. s. v. – och överantvardas åt de obekanta och hemliga exekutorerna; osäker för deras hämnande händer på alla platser av jorden, varest rättskaffens och äkta fria och upptagna bröder befinna sig och utföra sina arbeten.”

– Detta och andra frimureriska edsformulär äro betecknande för den s. k. ”humanitära” anda, som Orden inför yttervärlden prålar med.

Frimurarorden – »marxistpartiernas» moderorganisation

Såsom moderorganisation till de s.k. ”marxistiska” arbetarpartierna utövar Frimurarorden jämväl ett kontrollerande och ledande inflytande över dessa politiska partiers verksamhet. Den av juden Karl Marx-Mordechai på uppdrag av hemliga judiska världsregeringen kring 1800-talets mitt grundade marxistiska arbetarrörelsen, vilken i vår tid huvudsakligast arbetar medelst II. och III. internationalerna, har varit den världsimperialistiska judendomens mäktiga stormgarde vid störtandet av de nationella regimerna i staterna och det judiska väldets införande.

”Marxismen” är – såsom frimurarna själva säga – ”frimureriets filosofi, stats-, ekonomi- och samhällslära för massornas hembruk.” Den ”stora” frimurarrevolutionen 1789 hade fört judekapitalismen till makten i Europas stater och de för folken olycksdigra verkningarna härav vållade upprorsrörelser, vilka allvarligt hotade de nya makthavarna. På judiskt håll fann man därför nödvändigt att vidtaga särskilda åtgårder för infångande och oskadliggörande av dennamassornas reaktion.

Den 5 juli 1843 framlades sålunda av stortalaren Ragon i frimurarlogen ”Le Socialiste” i Bryssel utkastet till det revolutionära aktionsprogram, som senare utformades i det s.k. ”marxistiska manifestet” och som skulle utgöra grundvalen för en anarkistisk världspropaganda och med våldets och terrorns alla medel allestädes genomföras. Logen ”Le Socialiste” gjorde förslaget till sitt och Belgiens högsta frimureriska myndighet Supreme Conseil de Belgique – där i förbigående sagt Svenska Landslogen i dag representeras av kabinettskammarherren Berndt Hay – beslöt enhälligt att godtaga ”Ragons anarkistiska program såsom motsvarande den frimureriska läran över den sociala frågan samt att den i Stororienten förenade frimureriska världen med alla tänkbara medel måste inrikta sig på dess genomförande” (Bulletin du Grand Orient, juni 1843).

Tvenne år senare, den 17 november 1845, erhöll marxismens nominelle skapare, juden Karl Marx-Mordechai det s.k. ”ljuset” i logen ”Le Socialiste” och efter ett par års studium av den sociala frågan utsände han 1848 på den frimureriska överhetens befallning sitt berömda ”manifest”, vilket alltjämt är grundvalen, läroboken för all marxistisk partitro. – Mot bakgrunden av dessa fakta är det ju förståeligt, att elen frimureriska s.k. ”borgerlighetens” och ”marxismens” partier så förträffligt kunna samarbeta och trivas inom den ”demokratiska” parlamentarismens ram.

Påvliga bannbullor mot frimureriet – »djävulens anhang»

Frimureriets erövring av den politiska makten i Europas stater skedde dock ej utan allvarligt motstånd från deras sida, vilka där tidigare representerade den styrande myndigheten. I spetsen för motstriden gick under århundraden katolska kyrkan i Rom och dess överhuvud. Redan i början av 1700-talet började de påvliga bannbullorna att hagla, varom man kan läsa i den förut citerade svenska frimurarhandboken ”Vägledning för frimurare”.

Påvarnas bannbullor utdömde frimurarna såsom ”djävulens anhang” och uppfordrade furstarna till kamp mot Frimurarorden såsom en för kyrka och stat i högsta grad farlig organisation, där ”människor av alla religioner och sekter samlades under de mest hemlighetsfulla former, verkande i det hemliga enligt ibland dem vedertagna lagar och bruk och vid hotelse om svåra straff voro förpliktade till brottslig tystnad genom en på den Heliga Skrift avlagd ed”, såsom påven Clemens XII i sin 1738 utsända bannlysningsbulla ”in eminenti” yttrade. Leo XIII, ett av påvestolens skarpaste huvuden och en av dess mest upphöjda karaktärer, utdömde i sin bannbulla av 1884, frimurarna såsom de främsta i de ondas rike.

Jag citerar efter Frimurarvägledningen, sid. 61-62:

”Han (Leo XIII) utgick därifrån, att efter syndafallet människosläktet delat sig i tvenne mot varandra fientliga läger gudsriket på jorden, d. ä. Kristi sanna kyrka, som för er till självförnekelse, och satans rike, den till gudsförnekelse ledande egoismen. I de ondas led stå främst frimurarna, vilka lyckats, trots förmaningar, varningar och bannlysningar under ett och ett halvt århundrade att rycka till sig den värdsliga makten. Påven ansåg det därför vara sin plikt att inför världen förklara denna olyckliga sekts farlighet för det stora hela och det allmänna. Särskilt förebrådde han frimurarna för hemlighållandet av deras läror och bruk, för den fruktansvärda genom en svår ed framkallade disciplinen och deras för kyrka och stat farliga organisation.

Han betraktade det såsom ett avgjort faktum, att de förställa sig, sky ljuset och söka verka i det fördolda, att de på slaviskt sätt med oupplösliga band fjättra människor vid sig, utan att något klart motiv ligger till grund för deras verksamhet och ändamål. Han förebrådde dem, att de på sina ledares bud kunna låta bruka sig till varje brott; detta, säger han, är en omänsklighet, ja rakt ut sagt en onaturlighet! Förnuftet och sanningen visa tydligt, att ifrågavarande sällskap stå i bestämd motsats till och strida emot rättvisa och den naturliga sedligheten. Bakslughet och lögn må vara aldrig så stora, så kan nian dock av verkningarna alltid sluta sig tillbaka till deras orsaker och igenkänna av vad slag saken i och för sig är. Icke kan ett gott träd bära ond frukt, ej heller kan ett ont träd bära god frukt (Matt. 7, 13).

Nu bär frimurarnas sekt farliga, ja mycket bittra frukter. Ty av ovansagda fullkomligt tillförlitliga kännetecken visar sig vilket målet för alla deras planer är, nämligen att förstöra i grund religionens och statens hela ordning, sådan kristendomen frambragt den, och att efter deras sinne skapa en ny religion och en ny stat på ny grundval och med nya lagar, med andra ord giva naturalismen herraväldet”.

Tidningspressen – »den frimureriska världsmakten»

Den faktiska utvecklingen i Europa ej minst i dessa dagar visar, att Leo XIII icke saknade fog för den hårda dom, han fällde över frimureriet. Såsom stats- och folkfientligt är frimureriet numera även förbjudet i ett antal stater, däribland Italien, Tyskland, Turkiet, Rumänien m.fl. Sitt verksammaste medel i kampen för maktens erövring har frimureriet ägt i Det Offentliga Ordet, d. v. s. tidningspressen.

Redan konstitutionsbokens ”gamla plikter” påminner frimuraren om sin livsuppgift: att i sitt privata liv och i sin yrkesverksamhet arbeta för frimureriets ideal, och Stororientens ritual anger i detalj hur detta skall ske: ”genom ordet, pennan, undervisning, utnyttjande av familjeförbindelser, politiska och sociala förbindelser”; i ämbete och verksamhet, i allt vad frimuraren gör och tänker, skall han kämpa för den ”Kungliga Konstens” (= den judiska världsmaktens) mål och ”vända tillbaka såsom segrare eller såsom död”.

Med tidningspressen i sin hand skulle bröderna lätt och behagligt erövra världen! Och de nådde här snabbt enorma resultat. Redan 1828 fattade Översta Rådet i Paris beslutet ”att ställa den stora dagspressen, den offentliga världsmeningens verkstad, under de frimureriska myndigheternas, kontroll” (Bulletin du Grand Orient, 1886, sid. 223). Den numera förbjudna och upplösta Italienska Stororientens stormästare karaktäriserade för 30 år sedan tidningspressen såsom ”den frimureriska världsmakten” och journalistbröderna såsom ”den frimureriska elittruppen”.

Sverige procentuellt numro ett med 23 à 24,000 frimurare och 86 loger

Enligt: utlandets främsta kännare å det antifrimureriska gebitet intager Sverige ställningen såsom landet numro ett i fråga om antal inskrivna frimurare per befolkning. Sverige betraktas också såsom ett av de länder, där frimureriet sitter fastast i regeringssadeln. Frimurarmatrikeln för 1935 utvisar att detta år antalet inskrivna bröder i IX. Provinsen utgjorde sammanlagt 23,480, varav 26 Riddare och Kommendörer med Röda Korset, 880 bröder av X. graden, 1,772 av IX. graden, 4,495 av VIII. graden, 2,654 av VII. graden, 4,057 av VI. graden, 1,428 av V. och IV. graderna, 3,395 av III. graden, 2,063 av II. graden samt 2,710 av I. graden.

I Frimurarkalendern av 1928-1929 är antalet loger och brödraföreningar upptaget till 86. Den svenska huvudlogen är Stora Landslogen, varefter följa provinsiallogerna i Kristianstad, Göteborg, Linköping och Karlstad, Nordiska Cirkeln o. s. v. ”Ordens Beskyddare i Sverige och IX. Frimurarprovinsens V.’. S.’. V.’. (= Visaste Salomos Vikarie) samt Styrande Mästare” är konung Gustav V. ”Provinsens Högsta-Ämbetsmän”, d. v. s. Översta Rådet utgjorde enligt frimurarmatrikeln 1935 följande personer: kronprins Gustav Adolf med värdighet av S. P., d. v. s.

Ordförande Mästare; prins Gustav Adolf, V. av S. P. eller Vice Ordförande Mästare; hertigen av Västergötland prins Carl, S. T. S., Deputerad Mästare eller Ställföreträdande Ordf.Mästare; prins Oscar Bernadotte, V. av S. T. S., Vice Deputerad Mästare; konteramiralen Arvid Lindman, innehavare av ämbetet S. T. S. B., en särskild sekreterarebefattning; kabinettskammarherren greve Hans Ludvig von Stedingk, S. T. A., en slags sekreterarebefattning; Ordförande Mästaren i Provinsiallogen i Linköping, kaptenen Henrik Johan Ludvig Westman, S. T. U. M., en slags ceremonimästarebefattning; direktören Charles Robert Dickson, S. T. R. M., skattmästare; revisionssekreteraren Yngve Georg Wisén, S. T. S. M., en slags ceremonimästarebefattning; kabinettskammarherren Berndt Hay, S. T. W. F.; biskopen Olof Bergqvist, St. L. L:s H. P.; regementspastorn Per Olof Valerius, V. av St. L. L:s H. P.

Svenska frimureriets politiska aktivitet

Den regerande dynastien Bernadottes intima förbundenhet med frimureriet är alltså full klar. Gentemot alla påståenden från frimurarhåll, att det svenska frimureriet ej befattar sig med politik tillbakavisar jag dessa såsom icke med verkliga förhållandet överensstämmande. Det mest lysande exemplet å det svenska frimureriets politiska aktivitet hade vi i den 1936 avlidne f.d. högerledaren amiral Arvid Lindman, vilken i sin egenskap av Stora Landslogens Högsta Ämbetsråds särskilde sekreterare sedan lång tid tillbaka efter de strängaste frimureriska grundsatser lett Sveriges s.k. ”nationella” inre och yttre politik.

Denna hans ledning utövades i varje fall i senare tid i vad angår utrikespolitiken i intimaste samverkan med Englands politiskt ledande Storloge, The Grand Lodge of England, hos vilken han representerade Svenska Landslogen och innehade ställningen såsom medlem av Supreme Conseil 33° of England, Wales etc. Sverige var i själva verket genom denna kombination utrikespolitiskt sammanlänkat med England, såsom ock tydligt framgått av dess ståndpunktstaganden i utrikespolitiska frågor under senare tid. För övrigt finna vi runt omkring oss höga frimurare å de inflytelserika posterna i staten och det offentliga livet.

Ställningen såsom riksmarskalk och chef för Konungens hov innehas i dag av förutv. talmannen i riksdagens första kammare, Carl XIII:s-riddaren direktör Axel Vennersten, en av det frimureriska högerpartiets ledande män vid amiral Lindmans sida under de gångna årtiondena. Nuvarande talman i första kammaren är landshövdingen och Carl XIII:s-riddaren Johan Nilsson från Kristianstad.

Bland de s.k. ”nationella” ledarna finna vi vidare medlemmen av IX. Frimurarprovinsens Högsta Ämbetsråd, biskopen och Carl XIII:s-riddaren Olof Bergqvist, vilken samtidigt är en av de tongivande inom statskyrkan.

Frimureriets terrororganisation över svenska pressen

Såsom frimureriets överkontrollant och terrorexekutor över tidningspressen, ”den frimureriska världsmakten” samt över journalisterna, ”den frimureriska elittruppen”, fungerar förutvarande ordföranden i Publicistklubben, numera ordförande i Svenska Tidningsutgivareföreningen, redaktören för Kristianstads Läns Tidning, ordenshistoriegrafen Emanuel Björck. I denna sin egenskap av Frimurarordens överkontrollant och terrorexekutor över tidningspressen låter redaktör Björck i samarbete med Stockholms Dagliga Tidningars s.k. ”distributionsnämnd” och dennas ”rådgivande nämnd” befallningar om bojkotter och försäljningsförbud utgå mot tryckalster, som äro misshagliga för judendomen och frimureriet.

Vidare bestämmer han vilka annonser som skola få införas i Stockholms dagstidningar i det att annonser som ur judisk och frimurerisk synpunkt eventuellt kunna tänkas misshagliga först måste ha godkänts av Svenska Tidningsutgivareföreningens ledning, d. v. s. redaktören-frimurarbrodern Emanuel Björck innan de få införas i resp. tidningar. – Detta blott några få framstående exempel på det svenska frimureriets politiska aktivitet!

Att frimureriets terrorvapen gentemot för judendomen och frimureriet misshagliga tryckalster är av allvarligaste slag, har jag i egenskap av tidningen Nationens utgivare under mera än ett årtionde haft rikliga tillfällen erfara. Redan omedelbart efter startandet av Nationen i oktober 1925 fick jag känning av den frimureriska överkontrollen över tidningspressen. En dag inbjudes jag av frimurarbrodern av X. graden, majoren S. A. Duse till lunch å restaurant Rosenbad.

Jag undrade över meningen med denna inbjudan, eftersom jag nätt och jämnt var bekant med majoren. Förklaringen kom emellertid: major Duse önskade i all vänskaplighet råda mig att i Nationen undvika allt tal om frimureriet. Jag hade i ett av de första numren haft införd en notis i ämnet. Min värd försäkrade mig, att min tidning vore dömd att gå under, om jag sysselsatte mig med frimureriet, varemot jag skulle kunna påräkna framgång, om jag undveke denna fråga.

Någon som helst utfästelse lämnade jag honom dock naturligtvis ej. Tvärtom kände jag mig fastare än någonsin i min avsikt att i det upplysande värvet icke väja för några hindrande makter utan gå till botten med problemen.

Frimureriet till attack mot tidningen Nationen

Snart kunde jag konstatera, att det låg allvar bakom major Duses varning. Undan för undan skedde uppsägningar av abonnemang även som av annonser, som jag lyckats förvärva åt Nationen, vilka uppsägningar enligt vad framkom ägde rum på grund av hemliga motaktioner från Frimurarorden. I en del fall begär de prenumeranter som voro frimurare tidningens sändande i slutna konvolut under anonyma adresser.

Tidningsdistributionen saboterades i allt högre grad av den av juden Bonnier innehavda Svenska Pressbyrån. Utskickade agenter hotade tidningsförsäljare med köpbojkott och t.o.m. personlig terror, om de saluförde eller reklamerade Nationen samt utsatte dess löpsedel. Över hela linjen förnams ett väldigt motstånd av osynliga krafter, som gäckade alla mina ansträngningar att nå ut med tidningen till en större publik.

En dag meddelade mig innehavaren av Paul Bergströms varuhus, direktören Paul Bergström, som sympatiserade med Nationens strävanden, att han tyvärr måste upphöra med annonseringen på grund av det myckna obehag han varit utsatt för. Han berättade bl.a., att kommunistiska tidningar pockande fordrade att bekomma hans annonser under hänvisning till att Nationen hade dem och hotade med att betrakta honom såsom politiskt partisk och anhängare av Nationens politik.

Ett annat typiskt fall: En innehavare av en av huvudstadens största tvättinrättningar hade kontrakterat en annonsering på, om jag ej missminner mig, 500 kr. En dag kommer annonsören i fråga upp på Nationens kontor i ett tillstånd av hypernervositet. Han omtalar, att han var utsatt för en outhärdlig förföljelse på grund av sina annonser i Nationen; man ringde honom i telefon om nätterna och hotade honom till livet för hans annonsering. Han kunde icke längre uthärda detta.

Ungefär hälften av det kontrakterade annonsbeloppet var uppannonserat, och han bad mig enträget att inhibera den fortsatta annonseringen, lade upp det resterande, icke-annonserade beloppet, mellan 200 och 300 kronor på bordet, samt bönföll mig att taga emot pengarna mot utskrivande av ett kvitto, varå jag förband mig att icke vidare införa någon annons från hans firma. Då annonsprovision redan utbetalats för hela annonsordern, fann jag skäligt villfara hans begäran och kvittera de framlagda hundralapparna.

– Den stackars mannen var hjälpt ur sin själavånda. Det hemliga motarbetet fortsattes och skärptes på alla linjer. En dag kommer jag i kontakt med en för tidningen varmt intresserad person, överstelöjtnanten T. Winbladh, frimurarbroder av V. graden. Överstelöjtnant Winbladh, vilken, hade förståelse för de ekonomiska svårigheter Nationen hade att kämpa emot, ställde i utsikt stöd från ekonomiskt välsituerade, fosterländskt sinnade personer, vilka sympatiserade med Nationens verksamhet och gärna skulle vilja skänka tidningen sitt stöd.

Det gällde blott att icke förtröttas utan hålla ut! Nationen, som då utkom såsom veckotidning, gick med stor förlust. Det av överstelöjtnant Winbladh i utsikt ställda stödet kom emellertid aldrig, enligt vad han själv uppgav på grund av att jag attackerade frimureriet, som han gång på gång bad mig undvika att röra vid.

Hans livliga intresse för Nationen tog sig för övrigt rätt originella uttryck. Så reste han t.ex. en dag ut till en av mina medarbetare och vänner, direktören Adolf Anderson i Ekebo, vilken han trodde utövade något slags ekonomiskt inflytande över tidningen, och bad denne göra sig gällande i riktning att förbjuda mig att skriva om frimureriet. Direktör Anderson svarade härpå, att han ej kunde tillmötesgå den gjorda begäran av det skälet att han icke hade något att bestämma över tidningen Nationen.

Hemlig bojkottorder från Frimurarordens Loge-Direktorium

Fiendens alla ansträngningar att komma Nationen till livs blevo dock förgäves. I början av 1935 ökades så hans aktivitet ytterligare, varom bl. a. vittnade en del nya uppsägningar av kommissionärskap, i en del fall under hänvisning till hot om köpbojkott från frimurare å platserna i händelse försäljningen fortsattes. Vid denna tid överlämnades även till enig av en vän ett exemplar av en från Stora Landslogens Loge-Direktorium till alla IX.

Frimurarprovinsens loger och brödraföreningar utsänd hemlig bojkottorder mot Nationen, ett intressant aktstycke utan angivande av den i lag föreskrivna tryckfirman och för övrigt belysande för arten av frimureriets s.k. ”välgörenhetsarbete”. Aktstycket, som i facsimile var infört i Nationens marsnummer 1935, finnes återgivet å vidstående sida. Detta dokument talar för sig själv och tarvar egentligen inga kommentarer. Det utgör en talande illustration till frimureriets mycket omskrutna s.k. ”tolerans” och ”frisinne”. Bröderna ha icke ens frihet att läsa vad de behaga. Den visar vidare skräcken hos Salomos ”ljussökande” brödraskap inför spridandet av ljus kring dess eget väsen.

Skuggrädslan för Nationen måste ha varit överväldigande, när man tillgrep så väldiga åtgärder för att hindra brödernas besmittelse av vår förkunnelse, sett sig nödsakad mobilisera själva Loge-Direktorium till tidningens förgörelse.

Den handlingen undertecknande ordföranden, revisionssekreteraren och Carl XIII:s-riddaren Wisén innehar jämväl den förnämliga ställningen såsom en av Stora Landslogens 7 Över-Officianter och sekreteraren, numera avlidne advokaten Themptander, beklädde den utomordentligt viktiga posten såsom amanuens hos S. T. S. B., d.v.s. hos IX. Provinsens Högsta Ämbetsråds särskilde sekreterare, den numera ävenså avlidne amiralen Arvid Lindman. Advokat Themptanders kontrasignering av Loge-Direktorii bojkott-ukas mot Nationen måste alltså ha skett å Högsta Ämbetsrådets vägnar.

I Loge-Direktorium återfinna vi förutom ordföranden och sekreteraren följande högt betrodda bröder: kabinettskammarherren B. Hay, vice ordförande, överläkaren J. O. A. Bergqvist, kaptenen C. F. A. Cassel, överstekammarjunkaren greve A. L. C. Lewenhaupt, kaptenen friherre M. C. von Stedingk, majoren friherre F. H. M. Falkenberg, bankkamreraren P. J. Johansson, byrådirektören B. M. C. Nyborg, med. lic. G. E. A. Böttiger, rådmannen S. G. Junker, generaldirektören O. H. Malmberg, konteramiralen K. Wester, arkitekten T. G. Bergentz, hovrättsrådet P. J. Astrup samt slutligen Direktorii amanuens, v. auditören G. N. Carlberg.

Återgivning i facsimile av den hemliga bojkottordern mot Nationen från Frimurarordens högsta ledning i december 1934:

Till Provinsial Mästare och Ordförande Mästare i loger samt Ordförande i brödraföreningar inom den IX Frimurare Provinsen.

För uppläsning å allmänt sammanträde i loge och förening och där så lämpligen kan ske föranslag å dörren till sammanträdesrummet har Loge-Direktorium beslutat utfärda följande anmaning:

Under senare tid har i växande omfattning till salu utbjudits olika slag av tryckalster, som angiva sig utgöra frimurarelitteratur eller som eljest behandla frimureriska ämnen och förhållanden, men vilkas innehåll i stor utsträckning är ovederhäftigt och felaktigt. För bröderna torde det sakna allt verkligt intresse att taga del av här åsyftade missvisande framställningar, vartill kommer att genom inköp av dessa tryckalster ekonomiska förutsättningar beredas vederbörande författare och förläggare att fortsätta med alstrens utgivande i alldeles särskilt hög grad gäller vad sålunda ovan anförtstidningen Nationen, vars tillvaro, enligt vad som kan antagas, lärer vara beroende på att lösnummer av tidningen i stor utsträckning inköpas av frimurarebröder.

Uppenbart är att den litteratur, som här avses, länder till men ej endast för frimureriet i allmänhet utan även för många enskilda bröder.

Loge-Direktorium får därför vänligen uppmana bröderna att icke genom inköp eller annorledes uppmuntra någon frimureriska frågor behandlande litteratur, om vilken bröderna icke i frimurarebibliotek eller på annat tillförlitligt sätt förvissat sig, att den kanvara av värde eller verkligt intresse för bröderna.

Stockholm den 19 december 1934.

På Loge-Direktorii vägnar:
YNGVE G. WISÉN
Ordförande

Sven Themplander Sekreterare

Offentligt försäljningsförbud för Nationen såsom »sårande för allmän anständighet»

Denna högst lysande församling av Loge-Direktorii-medlemmar kunde emellertid ej glädja sig åt någon definitiv framgång i sin hemliga terroraktion för Nationens avlivande. Visserligen vållade den skärpta frimureriska terrorn mig ständigt ökade svårigheter med avseende å tidningens finansiering och spridning, men man lyckades dock ej knäcka livet på Nationen. Omsider såg man ingen annan utväg än att taga steget fullt ut och – offentligt förbjuda Nationen såsom ”sårande för allmän anständighet”.

Den 10 oktober 1935 lästes i landets tidningar ett genom Tidningarnas Telegrambyrå utsänt, så lydande meddelande:

”Mellan Stockholms Dagliga Tidningars Distributionsnämnd och tidningskolportörerna i Stockholm är överenskommet att endast sådana tryckalster få försäljas, som icke äro sårande för moral, tukt eller allmän anständighet. Skulle skiljaktiga meningar härom uppstå, avgöres denna fråga av ‘Stockholmspressens rådgivande nämnd’.

Med anledning av en mot tidningen Nationen riktad hemställan av amiral Lindman såsom tillhörande det svenska frimureriets högsta ledning (kurs. av Red.) har denna nämnd förklarat tidningen Nationen sårande för allmän anständighet, i följd varav den icke vidare försäljes av tidningskolportörer vilka saluföra huvudstadens dagliga tidningar. Den rådgivande nämnden utgöres av professor Herlitz, generaldirektör Örne och redaktör Valfrid Spångberg.”

Samtidigt med detta meddelande till pressen hade från elen Svenska Tidningsutgivareföreningen underordnade Stockholms Dagliga Tidningars Distributionsnämnd till huvudstadens såväl som landsortens tidningsdistributionsorganisationer en order av följande lydelse utsänts:

”Stockholm den 11 oktober 1935. Härmed ha vi äran meddela, att Stockholms Dagliga Tidningars Distributionsnämnd vid sammanträde den 9 dennes beslutat att i enlighet med rådgivande nämndens utslag förbjuda tidningen Nationens försäljning genom legitimerade tidningsförsäljare. Stockholms Dagliga Tidningars Distributionsnämnd S. Dehlgren, Ordförande. I. Westerberg, Ombudsman.”

Frimureriets väktare av »moralen» i pressen

Då det bör vara av allmänt intresse för Sveriges folk att känna namnen å de skinande ljus inom Fria Ordet, vilka av rikets frimureriska överhet satts att handha den direkta vården av vår offentliga moral, tukt och anständighet, vill jag här presentera dem. ”Rådgivande nämnden” utgjordes, såsom redan nämnts, av professor Nils Herlitz, generaldirektör Anders Örne och redaktör Valfrid Spångberg. Av dessa har sedermera herr Örne utträtt och fått till efterföljare redaktören Sigfrid Hansson, nuv. statsminister P. A. Hanssons broder. Ledamöter av Stockholms Dagliga Tidningars Distributionsnämnd äro: kapten Sten Dehlgren, Bonniers Dagens Nyheter, ordförande, direktör Ivar Westerberg, Stockholms-Tidningen, ombudsman, expeditionschef Hjalmar Wallén, Svenska Dagbladet, expeditionschef Landqvist, Nya Dagligt Allehanda, samt kamrer N. Wåhlberg, Social-Demokraten.

Juda och dess frimureri triumferade. Nu var slaget vunnet, Nationen förintad! Åter trodde man sig kunna andas lugnt och fritt i detta land. I över 10 år hade frågan om förbud för tidningen Nationens saluförande varit en stående punkt å Distributionsnämndens program. Vid bojkottbeslutet mot tidningen Fäderneslandet rasade på sin tid heta strider kring Nationen. Både inom nämnden, och den radikala pressen pointerades härvid starkt, att bojkotten mot Fäderneslandet endast iscensatts för att skapa en möjlighet att samtidigt ta död på ”den verkliga smutstidningen, Nationen”, såsom vederbörande uttryckte sig. Nu hade man äntligen nått målet.

Ehuru först sedan ”demokratiens” själva högsta instans, Frimurarorden, i egen gestalt inskridit och – befallt. Men härmed var trots allt spelet ej vunnet för Juda och dess ”välgörenhetsutövande” mureri. Jag var icke heller nu villig att underkasta mig den laglösa terrorn, ehuru tvingades till allt större vaksamhet, särskilt med avseende å min person, som under årens lopp icke undgått känning av okända, hemliga krafters förföljelse i form av anonyma hotelser per brev och telefon samt även attentatsförsök. Efterhand lyckades det emellertid att nödtorftigt restaurera min försäljningsorganisation ute i landet, vilken jag under åratal av ansträngande resor och stora kostnader personligen uppbyggt. – Men det allseende frimurarögat vakade.

Den judisk-frimureriska pressterrorns exekutorer

pressterror2

Pressterrorns »rådgivande nämnd»

Professor Nils Herlitz. Generaldirektör Anders Örne. Redaktör Valfrid Spångberg.

Ny terror-ukas mot Nationen

I mars detta år utsändes en ny order om försäljningsförbud mot Nationen från frimureriets pressterrororganisation. Den fanns återgiven i tidningen ”Tobakshandlaren”, organ för Sveriges Tobakshandlares Riksförbund, redaktör ombudsman Arthur Östlund, marsnumret detta år å tidningens första sida och lydde sålunda:

”Tidningen Nationen. På hösten 1935 beslöt Svenska Tidningsutgivareföreningens ansvariga instanser, efter hörande av rådgivande nämnden, att ‘Nationen’ ej fick tillhandahållas av de tidningsaffärer och kolportörer, som antagits till kommissionärer. Någon ändring i detta beslut har ej ägt rum. Alltjämt gäller sålunda, att affärsinnehavare, som saluföra ‘Nationen’, riskera att förlora sin försäljningsrätt av såväl dags- som veckopressen.

Vi ha bringats göra detta meddelande därför att ‘Nationen’ enligt till Riksförbundet ingångna rapporter i brev meddelat tidigare återförsäljare, ‘att den betingelse, varunder vi hösten 1935 tills vidare inhiberade utsändningen av vår tidning till Eder, numera bortfallit, tillåta vi oss härmed återupptaga förbindelsen’. Det gäller för tobakshandlarna att vara på sin vakt.”

Jag vill med anledning av denna nya bojkott-ukas först upplysa ombudsman Östlund och hans judiska och frimureriska överheter, att min formulering av skrivelsen till mina tidigare återförsäljare hade sin grund i mitt numera fattade beslut att icke längre tolerera den skändliga laglösa terrorn, att övergå från defensiven till offensiven. Åter hade frimureriets och judendomens terrorister genom ett penndrag, infört i Tobakshandlarnas organ, till stor del spolierat ett mer än årslångt mödosamt arbete, vilket de dock ej ostraffat skola ha gjort.

Redaktör Björck – frimureriets överste terrorexekutoröver svenska pressen

I spetsen för den terrorutövande organisationen Svenska Tidningsutgivareföreningen sitter den framskjutne frimureriske högerpolitikern och pressmannen, förutv. ordföranden i Publicistklubben, redaktören Emanuel Björck i Kristianstad. Redaktör Björck intar sin ställning såsom ordförande i Svenska Tidningsutgivareföreningen i egenskap av den regerande frimureriska maktens överkontrollant och högste terror-exekutor över Sveriges tidningspress. I denna sin funktion bestämmer han ej allenast vilka tryckalster svenska folket skall få lov att läsa, han bestämmer jämväl vilka annonser dagstidningarna, åtminstone i huvudstaden, skola få lov att införa.

Enligt mellan Tidningsutgivareföreningen och Stockholms dagstidningar träffat avtal äro dessa förpliktade att i tveksamma fall, d.v.s. där det rör sig om annonser som kunna tänkas ur judisk och frimurerisk synpunkt icke-önskvärda eller som termen lyder ”sårande mot moral, tukt eller allmän anständighet”, först erhålla Svenska Tidningsutgivareföreningens godkännande, innan de få införas. – Detta kallas på judiskt-frimureriskt språk ”Fri Press.”.

 Klicka för att läsa urklippet i sin helhet. Sista bojkott-ukasen mot Nationen. Vi återge här en fotografisk bild ur tidningen "Tobakshandlaren", mars d.å., vilken frimureriets sista bojkott-ukas stod införd.

Frimureriets lag och rätt över Sveriges rikes!

Man har från flera håll undrat över, att jag ej bragt min sak inför domstol och sökt rättslig upprättelse. Detta har ej skett av det skälet, att det under rådande tillstånd i Sverige är uteslutet för mig att där ernå rättvisa. Den rådande hemliga judisk-frimureriska diktaturen omfattar hela samhället och icke blott statsverksamheten, politiken, kyrkan, pressen och kulturen; också den rättsvårdande myndigheten lyder under dess välde.

En hänvändelse från mig till de svenska domstolarna skulle blott ha bjudit fienderna ett tillfälle att genom sina advokatkonstnärer med hjälp av lagens kryprum ytterligare söka pressa mig, om möjligt till ekonomisk ruin. Den som önskar en inblick i rättstillståndet i Sverige av i dag bör närmare studera fallet Kreuger, bl.a. skildrat i boken ”Kreuger Kommer Tillbaka”. Vi se där, hur Rothschilds världsfinans och dennes härvarande agenter under svenska statens och rättsmyndighetens hägn tillätos sönderslå och röva den väldiga Kreugerkoncernen med dess miljardvärden.

Särskilt belysande var tillvägagångssättet mot Ivar Kreugers [red anm. Nordfront har tidigare skrivit en Dagens datum om Kreuger.] broder ingenjör Torsten Kreuger, som oskyldig ådömdes flerårigt fängelsestraff och frånrövades sina ägodelar. När advokat Themptander, Frimurar-Loge-Direktoriums sekreterare och amanuens hos IX. Provinsens Högsta Ämbetsråds särskilde sekreterare amiral Lindman, rekommenderade bankdirektör Trygger et Consortes bankinbrottet och stölden av Torsten Kreugers aktieportfölj i Svenska Dagbladet såsom ”lagenligt” ägoförvärv, gjorde han det i egenskap av Frimurarordens juridiske ombudsman, och gangsterkuppen var därmed på förhand sanktionerad av den regerande frimureriska myndigheten i Sverige.

Vid de senare av Torsten Kreuger anhängiggjorda rättegångarna mot inbrottsmännen dömde också, såsom kunde förväntas, domstolarna efter den ”högre”, frimureriska rätten, d.v.s. inbrotts- och stöldförvärvet godkändes av dem såsom rätts- och lagenligt. Ett nytt lysande exempel på hur i vår tid frimureriets lag gäller över Sveriges rikes! Frimureriet hävdar ju även, såsom redan framhållits, sina suveräna rättsanspråk å tidningsdomänen och tolererar ej ägorätt för en icke befullmäktigad icke-jude eller icke-frimurare till en stor daglig tidning.

*

Ja, så förhåller det sig i stora drag med den mångbesjungna friheten och rätten i Sverige av 1937! Vad som här så vackert går under benämningen ”demokrati” är i verkligheten endast en beslöjad judisk-frimurerisk diktatur, ett hemligt judevälde. I mer än ett årtionde har jag påvisat fakta i min tidning Nationen. Jag valde denna väg därför att jag ansåg upplysningen vara det enda effektiva vapnet mot mörkväldet.

Av det sagda framgår, vilken väldig mot kamp mest i det rent fördolda fienden bjudit. Hittills lyckades den dock ej helt tysta min stämma, men mitt arbete undan för undan försvårades. Genom terroristiska åtgärder i laglöshetens tecken har man mer och mer kringskurit mina möjligheter att betjäna mig av den i Tryckfrihetsförordningen stadgade tryckfrihetsrätten. Jag vågade att gå till roten med det onda i det svenska nutidssamhället. Det var detta som ej fick ske! Därför skulle min tidning till varje pris och med alla medel tillintetgöras, en tillintetgörelse vari även s.k. meningsfränder förletts att deltaga.

Ty judarna och deras frimureriska hantlangare veta, att den dag Sveriges folk fått kunskap om de verkliga förhållandena är det slut med deras lysande välde. De veta, att den dagen kommer detta folk att åter samla sig – och bryta främlingsoket, ställa judarna under främlingsrätt, förbjuda alla hemliga sammanslutningar samt alla stats- och folkfientliga internationella organisationers existens såväl som deltagande i vårt politiska liv. Den dagen gör sig Sveriges folk åter till herre i sitt hus.

En opinionsrörelse till hävdande av Ordets frihet i lagens anda

Genom Nationen önskade jag giva mitt bidrag i arbetet för vägs beredande för den blivande nödvändiga nationella återupprättelsen. När man nu emellertid kringskär alla mina möjligheter att på detta sätt göra mig gällande, tvingas jag att personligen direkt vädja till den allmänhet, vars intressetalan jag för, att vädja till den om aktivt stöd. Den fientliga övermakten är för stark för att jag ensam skall kunna hävda min rätt.

Jag igångsätter nu därför en opinionsrörelse för bojkotterrorns mot Nationen hävande. Det är min avsikt att så snart sig göra låter till Statsministern och Riksdagens talmän överlämna en framställning, vari under hänvisning till föreliggande fakta begäres, att den svenska statsmakten måtte inskrida i syfte att säkerställa tryckfriheten i Sverige i grundlagens anda och omintetgöra de oansvariga krafternas självtagna myndighet till tryckfrihetens undertryckande samt att i enlighet därmed påbjuda hävandet av det på Frimurarordens befallning genom Svenska Tidningsutgivareföreningen och dess underlydande ”nämnder” igångsatta laglösa försäljningsförbudet mot tidningen Nationen.

Jag vädjar till den svenska allmänheten att på allt sätt stödja mig i denna rättsaktion. Listor för namnunderskrifter ställas till förfogande för alla dem som vilja medverka såsom undertecknare och namninsamlare till stöd för mitt krav hos statsmyndigheten. Det gäller här alla svenska medborgares rättssak. Skulle det lyckas folkets fiender att definitivt tysta Sanningen inom den offentliga upplysningen, är det allvarlig fara å färde. I dag gäller det mig, i morgon dig. Här tarvas gemensam aktion för hävdande av Ordets frihet i Sverige. Försäljningsförbudet mot Nationen skall hävas!

Till Statsministern och Riksdagens talmän!

Under åberopande av de fakta, som relateras i bilagda broschyr, ”Jag anklagar! Krav på lövande av försäljningsbojkotten mot tidningen Nationen”, anhåller jag härmed vördsamt, att Regeringen och Riksdagen måtte gå i författning om lämpliga åtgärder i syfte att återupprätta och säkerställa tryckfriheten i Sverige i grundlagens anda.

Gert om egenmäktigt inskridande av oansvariga krafter, okända i rikets författning; nämligen Frimurarorden jämte underlydande organisationer Svenska Tidningsutgivare föreningen och Stockholms Dagliga Tidningars Distributionsnämnd och Rådgivande Nämnden, förvandlas den i Tryckfrihetsförordningen garanterade tryckfriheten till en illusion.

Under osannfärdig förevändning att vilja slå vakt om ”moral, tukt och allmän anständighet” företaga sig nämnda institutioner att i den offentliga försäljningen förbjuda sådana tidningar, som i sitt upplysande värv icke acceptera de officiella lögnerna utan söka följa sanningen, d.v.s. tryckalster, som ur den i hemlighet styrande judendomens och frimureriets intressesynpunkt befinnas icke-önskvärda. Så har man redan hösten 1935 vågat förbjuda min tidning Nationen under den osannfärdiga motiveringen att tidningen skulle vara ”sårande for den allmänna anständigheten” samt hotat mina försäljare med personlig förföljelse, därest de icke lydde befallningen.

Jag påkallar statsmaktens uppmärksamhet på nämnda missförhållande och anhåller, att åtgärder snarast måtte vidtagas till återupprättande och säkerställande av tryckfriheten i grundlagens anda samt till undanröjande av det av Frimurarorden jämte underlydande organisationer utfärdade försäljningsförbudet mot tidningen Nationen.

Stockholm den 1 maj 1937.
Elof Eriksson.

Undertecknade uttala sin fulla anslutning till Redaktör Elof Erikssons ovan återgivna framställning till Statsministern och Riksdagens talmän samt understryka kravet, att lagens bestämmelser icke få göras illusoriska genom oansvariga krafters egenmäktiga inskridanden.

 

Juden som mördade ”minst 10 miljoner” i Sovjet

SOVJET. Denna vecka blottläggs vilka som låg bakom den så kallade ryska revolutionen och de massmord som utfördes i Sovjet.

Ni måste förstå att de ledande bolsjevikerna som tog över Ryssland var inte ryssar. De hatade ryssar. De hatade kristna. Drivna av etniskt hat torterade och slaktade de miljontals ryssar utan ett uns av ånger. Det kan inte nog framhållas. Bolsjevismen begick den största människoslakten genom tiderna. Det faktum att största delen av världen är okunnig och likgiltig över detta enorma brott är beviset på att global media är i förövarnas händer.

Före detta Gulag-fången och nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn.

Här är ett övergivet historiskt datum: Nästan 90 år sedan, mellan den 19 och 20 december 1917, mitt under bolsjevikrevolutionen och inbördeskrigettecknade Lenin ett dekret som upprättade av det All-ryska Extraordinära Kommissionen för bekämpning av Kontrarevolutionärer, även känd som Tjekan.

Inom en kort tidsperiod blev Tjekan den största och grymmaste säkerhetsapparaten för staten. Dess organisationsstruktur ändrades titt som tätt mellan åren, även dess namn: Från Tjekan till GPU, senare till NKVD och senare till KGB.

Vi kan inte med säkerhet veta antalet dödsfall som Tjekan ansvarade för i sina olika former, men antalet är med all säkerhet minst 20 miljoner, inkluderande offer från tvingade kollektiviseringar, hungersnöden, stora utrensningar, utvisningar, bannlysningar, avrättningar och massdöd i Gulag-lägren.

Hela befolkningsskikt eliminerades: oberoende jordbrukare, etniska minoriteter, medlemmar ur borgarklassen, ledande befattningshavare, intellektuella, konstnärer, aktivister ur arbetarrörelsen, ”oppositionsmedlemmar” som definierades helt slumpmässigt och oräkneliga medlemmar ur kommunistpartiet självt.

[…]

En israelisk student genomgår högskolan utan att någonsin höra namnet ”Genrikh Yagoda”, den största judiske massmördaren från 1900-talet, GPU:s ställföreträdande befälhavare och grundare och befälhavare av NKVD. Yagoda genomförde flitigt Stalins kollektiviseringsorder och är ansvarig för minst 10 miljoner människor död. Hans judiska underordnanden upprättade och administrerade Gulag-systemet.

Israelen Sever Plocker, på den israeliska webbplatsen Ynetnews.

Genrikh Yagoda ansvarar för "minst 10 miljoner" människors död i det forna Sovjet. Ändå känner väldigt få till honom.

Hemligheten bakom kommunismen

Veckans film

Klockan 12:00 varje söndag uppmärksammar Nordfront en film eller dokumentär av något slag. Har du förslag på en Veckans film? Kontakta då Robin Palmbladrobin.palmblad@nordfront.se

I detta klipp får vi höra en introduktion till Dr David Dukes bok The secret behind communism, översatt till svenska: Hemligheten bakom kommunismen.

Duke förklarar att samtidigt som judisk massmedia tjatar sår i öronen om Hollywood-skapelsen ”Förintelsen” så har massmedia undanhållit västvärldens medborgare information om juden Genrikh Yagodamassmord på ”minst 10 miljoner” människor i Sovjet.

The-Secret-Behind-Communism-cover

Hemligheten bakom kommunismen blottlägger exempelvis hur judiska bankirer sponsrade den så kallade ryska revolutionen, som i praktiken var en judisk statskupp, och kartlägger även vilka som ansvarade för de grymheter som följde i Sovjets spår: exempelvis judiska psykopater så som Ilya Ehrenburg och Genrikh Yagoda.

 

Boken om detta viktiga ämne går att köpa genom Dukes webbplats eller att läsa i pdf-version här.

 

Hör Dukes introduktion av boken:

 

Den judiska terrorn mot Tsar-Ryssland

HISTORIA. Theodor Engström skriver om den judiska terrorn i dåvarande Tsar-Ryssland som inleddes i slutet av 1800-talet.

Mordet på

När det kommer till förhållandet mellan judar och ryssar i det Ryska Kejsardömet, talas det mycket om de progromer som drabbade den judiska minoriteten. Det man dock inte talar om i den officiella historieskrivningen, är den omfattande revolutionära aktivitet, som bedrevs av mestadels judiska revolutionärer, medelst bombdåd och lönnmord, långt innan det judiska maktövertagandet genom februarirevolutionen år 1917. Inte heller är de omfattande integrationsförsök som gjordes från tsarernas sida särskilt kända.

Ryssarnas och judarnas gemensamma historia har sitt ursprung i den ryska annekteringen av östra Polen i slutet på 1700-talet. Annekteringen av de polska områdena, vilka länge varit ett hem för en stor del av Europas judar efter att de upprepat blivit utkörda ur de västeuropeiska nationerna, innebar därmed att över 400 000 judar nu hamnade inom det ryska kejsardömets gränser.

Ryssland var dock redan sedan tidigare ett mångetniskt rike, där det ryska kejsardömets nyliga expansion även hade inneburit stora nya minoritetsgrupper så som tyskar, balter, rutener, polacker, och finnar. Folkgrupper som relativt lyckat inhystes i kejsardömet, där exempelvis Finland fick möjligheten att som lydhertigdöme utveckla sin nationella identitet och där den tysk-baltiska aristokratin kom att bli ett eftertraktat och lojalt tillskott i den ryska administrationen.

De två folkgrupper som däremot skulle visa sig bli ett stort problem var polackerna och judarna, vilka också var de grupper med en stark egen identitet där den sistnämnda folkgruppen till sist skulle visa sig vara ett fatalt tillskott för Kejsardömet Ryssland.

Av de polska judarna framstod många av dem som fattiga, där en orsak var regionens försämrade ekonomi under 1700-talet, men det fanns också fortsatt många framgångsrika judar inom näringsverksamheter såsom butiksinnehav, gästgiveri, hantverk, handel, manufaktur, och penningutlåning.

Judarna var också betydligt mer skriv- och läskunniga än övriga folkgrupper med ett i många fall internationellt kontaknät, och de hade en stark intern sammanhållning där man delade en urgammal religion och kultur som var särskiljd från resten av befolkningen. De höll sig också främst till städerna och var markant underrepresenterade inom bondeståndet. En rad särarter som även fortsättningsvis hade gjort dem mycket illa omtyckta och som blev källan till nya motsättningar, nu inom det Ryska Kejsardömet.

Det faktum att de oftast blev väldigt framgångsrika inom de näringsgrenar de fick tillgång till, gjorde dem också till farliga konkurrenter och ett hot mot näringsidkare från andra folkgrupper. Något som bland annat kan ses i en petition från köpmännen i Moskva år 1791 där man krävde beskydd från judisk konkurrens.

För att skydda icke-judiska närningsidkare och för att hantera de pyrande motsättningarna, begränsades judisk aktivitet och leverne därför av det kejserliga styret till något som kom att kallas det ”Judiska Bosättningsområdet”. Vissa yrkesverksamma judar var dock tillåtna att verka utanför det designerade området, men då med stora restriktioner.

De ryska myndigheterna var först ändå mycket angelägna att även integrera judarna, Dessa gavs flera fördelar så som tillgång till det ryska utbildningsväsendet och tilläts ha sina egna lokala skolor, men med kravet att antingen ryska, polska, eller tyska skulle läras ut. Skolgång blev samtidigt obligatoriskt för alla judiska barn. Åtgärder som var extraordinära för sin tid, men som endast resulterade i att resten av befolkningen kom att halka ännu mer efter beträffande utbildningsnivå i jämförelse med judarna, som tillskillnad från den ryska allmogen lättare kunde tillgodogöra sig det bristfälliga utbildningsväsendet.

I ett misslyckat försök att assimilera judarna inom jordbruket gavs de också möjligheten att bosätta sig utanför St. Petersburg och Moskva så länge de höll sig till bondenäringen. De utlovades också ett framtida medborgarskap utan restriktioner efter att de visat prov på flit och färdighet inom just jordbruket. Judarna fick därutöver behålla sitt lokala självstyre i den judiska församlingen Kahalen, samt undslapp helt den hårda ryska militärtjänstgöringen i utbyte mot erläggandet av en särskild skatt.

Efter att åtgärderna dock visat sig resultatlösa, och då judarnas fortsatta ekonomiska framgång tillsammans med deras envisa ovilja till assimilation börjat oroa tsarstyret, vidtogs mer kraftfulla integreringsåtgärder. Dessa åtgärder resulterade i slopandet av judars tidigare undantag från armévärvningen år 1827, ett förbud mot traditionell klädsel år 1840, samt upplösandet av Kahalen år 1844. Men trots att myndigheterna nu fråntog Kahalen sitt officiella erkännande, fortsatte i praktiken judarnas lokala självstyre med myndigheternas goda minne, då man inte kunde hitta någon fungerande ersättning.

Inom spritnäringen, som judarna i århundranden nästintill helt kommit att dominera i de polska territorierna, infördes nu ett yrkesförbud mot judisk spritförsäljning på landsbygden, då myndigheterna blivit alltmer oroade över ökad druckenhet bland allmogen. Likt tidigare förbudsförsök så kringgick dock många judar förbudet med hjälp målvakter och genom försäljning på den svarta marknaden.

De hitintills resultatlösa försöken att integrera judarna inom jordbruket kom dock att fortsätta med löften om att de judiska jordbrukarna dessutom skulle vara fortsatt undantagna från armévärvningen. Sammantaget så misslyckades emellertid även dessa mer kraftfulla integreringsförsök och bidrog endast till att öka den judiska fientligheten gentemot det kejserliga styret.

I slutet på 1800-talet var relationerna mellan judar och tsarstyret fortsatt fientliga. Under denna tid hade kejsardömet också försvagats gentemot resten av befolkningen i och med dess oförmåga att genomdriva behövliga samhällsreformer, samtidigt som urbanisering och fortsatt ofrihet bland de tidigare livegna bönderna, bidrog till instabiliteten.

Den judiska folkgruppen hade också blivit alltmer politiserad där de primärt judiska rörelserna, sionism och kommunism, på allvar börjat att slå rot bland de ryska judarna, samtidigt som även missnöjda ryssar bland både bönderna och industriarbetarna började att tilltalas av framförallt det socialistiska budskapet som då kommit att presenteras av judar.

Motsättningarna började också resultera i regelrätta våldsdåd där judiska revolutionärer leder kampen för att med våld störta Ryssland. De judiska revolutionärerna organiserade sig marxistiskt eller anarkistiskt och samtidigt eller senare i rörelser som det Socialrevolutionära partiet, mensjevikerna, bolsjevikerna. Dessa rörelser kunde se politiskt väldigt olika ut där det gemensamma målet var att störta Ryssland. I slutet av 1800-talet bedrev de judiska revolutionärerna terror för att uppnå sina mål.

År 1878 skjuter den marxistiska judinnan Vera Zasulich guvernören av St. Petersburgs, generalen Trepov, som blir allvarligt skadad. Zasulich grips, men blir i en förvirrad rättsprocess först bedömd som oskyldig, varefter hon lyckades slinka undan. Samma år grips också juden Solomon Wittenberg för att ha planerat att placera en mina inför tsarens besök i Odessa.

En brokig skara revolutionärer, däribland flera judar, kom också att samlas i bildandet av terrorgruppen Narodnaja Volja, år 1879. Gruppen leddes av en exekutiv kommittee, där de två judarna Aaron Zundelevich och Saveli Zlatopolsky ingick. Samma år som bildandet skjuter en av gruppens judiska medlemmar, Grigori Goldenberg, ihjäl guvernören av Kharkov, prins Dmitri Kropotkin. Därefter inleder terrorgruppen en intensiv lönnmordskampanj mot tsar Alexander II (1855-81), med ett inledande misslyckat lönnmordsförsök i april samma år. Flera inblandade attentatsmän blir gripna, däribland Zundelevich, som blir dömd till straffarbete, och juden Aaron Gobet, som avrättas.

Året därpå följde ett nytt mordförsök där tsarens vinterpalats sprängs, men tsaren undkom även denna gång. Följande år 1881 sprängs så till sist tsaren till döds i ett självmordsattentat utfört av polacken Ignacy Hryniewiecki. Attentatet hade planerats i hemmet tillhörande judinnan Gesia Gelfman, som grips men undslipper hängning då hon visar sig vara gravid. Hon dör dock istället i sviterna av sitt barnafödande i fängelset, där även spädbarnet dör av sjukdom.

Mordet på tsaren kom att bli starten för pogrom av anti-judiska kravaller. Under efterträdaren Tsar Alexander III (1881-91) avbröts nu också de tidigare misslyckade försöken till att integrera judarna och många judar som tidigare varit bosatta utanför det designerade bosättningsområdet vräks. Med de så kallade Majlagarna 1882 försöker det kejserliga styret nu också beskära den alltmer framträdande judiska aktiviteten i riket, något som dock resulterar i en omfattande ekonomisk depression i riket – ett tydligt tecken på hur förhärskande den judiska näringsverksamheten redan blivit i Ryssland.

Det kejserliga styret blir därmed snart desperat efter kredit, men från det mäktiga judiska bankhuset Rothschild fick finansministern då höra att lån endast skulle medges om förföljelsen av landets judar upphörde. Liknande krav kom från en judisk delegation ledd av baron Gunzberg som anlände till huvudstaden sent i maj. Delegationen och kraven föranledde en officiell rysk undersökning, som i september följdes av ett edikt från Tsar Alexander III.

I ediktet kunde man läsa:

För en tid så har regeringen gett sin uppmärksamhet till judarna och deras relationer till resten av invånarna i kejsardömet, med avsikten att utröna dess kristna invånares sorgerliga skick till följd av judarnas uppträdande i affärsfrågor. Under de senaste tjugo åren så har regeringen strävat på olika sätt för att bringa judarna närmare dess övriga invånare, och har gett dem nästan samma rättigheter som den inhemska befolkningen. Aktionerna, emellertid, mot judarna, som inleddes i våras i södra Ryssland och som spridits till centrala Ryssland, bevisar obestridligen att alla dess ansträngningar varit förgäves, och att misstro nu råder lika mycket som någonsin mellan de judiska och de kristna invånarna i dessa områden. Nu, som förhandlingarna vid rättegången mot de anklagade för upplopp, och annan bevisning, vittnar om så var den främsta orsaken till aktionerna och upploppen, till vilket ryssar som en nation är främmande, blott av en kommersiell natur, och lyder som följer:

Under de sista tjugo åren så har judarna gradvis tagit i besittning inte bara handel och näring i alla dess grenar, utan också av en stor del av marken genom att köpa eller nyttja den. Med få undantag, så har de även som en gemensam kropp ägnat sin uppmärksamhet, inte till att berika eller gynna riket, utan att genom sin list svindla dess invånare, och särskilt dess fattiga invånare. Detta beteende från deras sida har framkallat protester från folkets sida, som manifesterats i dåd av våld och plundring. Styret, som å ena sidan gjort sitt bästa för att få ett slut på oroligheterna, och för att befria judarna från förtryck och slakt, har också, å den andra sidan, tyckt det brådskande och rättvist att anta stränga åtgärder för att få ett slut på förtrycket praktiserat av judarna mot befolkningen, och att befria riket från den försyndelse, som var, som det är känt, orsaken till oroligheterna.

Majlagarna förblev därmed gällande lagstiftning i flera decennier framöver med det för de ryska myndigheterna önskvärda resultatet att ett stort antal judar kom att emigrera ifrån riket. Det primära resmålet för judarna var Amerika, men också Sydafrika och andra västeuropeiska länder. Ett mindre antal judar emigrerade också till Palestina.

Majlagarna skulle sedan komma att avskaffas först efter revolutionen i mars 1917 av den provisoriska regeringen. I början på 1900-talet eskalerade också en ny terrorkampanj mot det ryska styret och dess tsar Nicholas II (1894-1917). Kampanjen orkestrerades av det Socialrevolutionära Partiet, som bildats i Schweiz år 1901 som en utväxt från Narodnaja Volja, med målsättningen att störta tsaren genom terrorism och uppvigling av bondeuppbåd.

Judar utgjorde cirka 14% av medlemskåren men desto fler av dess framträdande medlemmar, däribland Osip Minor, Chaim Zhitlovsky, Ilya Rubanovich, och Abraham Gots. Till partiets mer betydande teoretiker hörde också juden Mikhail Gots. Än mer framträdande var den judiska prägeln i partiets så kallade stridsavdelning, ledd av juden Grigory Gershuni, som också var en av grundarna till partiet.

De följande åren skulle judiska terrorister komma att mörda flera höga ryska regeringsföreträdare i olika attentat. Det första offret var utbildningsministernBogolepov år 1901, följt av inrikesminister Sipyagin år 1902, och guvernörenBogdanovich år 1903. Året därpå greps Gershuni av polisen efter att ha angivits av sin partikollega Yeno Azef, som även han var av judisk börd och en av partigrundarna. Azef tog därpå över ledarskapet över stridssektionen som under hans ledning fortsatte terrorkampanjen. Azef anklagades emellertid för att sedan åtminstone 1908 ha varit dubbelagent och arbetat för hemliga polisen. Social-revolutionärernas parti dömdes honom därför till döden.

Nästa måltavla blev efterträdaren till Sipyagin, inrikesminister Viachelev von Plehve, som mördades på Azefs order år 1904. Plevhe hade varit en nyckelfigur i tsarregimens försök att stävja den pågående tsarfientliga revolutionära verksamheten, där han tidigare i sin karriär som åklagare hade varit instrumental i krossandet av Narodnaja volja efter mordet på Alexander II. Hans hårdföra metoder gentemot landets minoriteter hade också gjort honom mycket avskydd av landets judar.

Under ett tal till en judisk delegation i Odessa året innan han mördades ska Plehve också ha sagt:

I västra Ryssland är runt nittio procent av revolutionärerna judar, och i Ryssland i allmänhet – runt fyrtio procent. Jag tänker inte dölja för dig att den revolutionära rörelsen i Ryssland oroar oss men ni ska veta att om ni inte avskräcker er ungdom från den revolutionära rörelsen, så ska vi göra er situation så ohållbar att ni tvingas lämna Ryssland, till den allra sista mannen!

Därefter utbryter också den sociala konvulsion som kommit att kallas 1905 års revolution, ett förlopp vars plötsliga utbrott också överaskar de bolsjevikiska och mensjevikiska revolutionärerna, där flertalet, som befann sig i landsflykt, inte skulle hinna reagera i tid. Juden Lev Trotskij (Bronstein) inser dock situationens vikt och lyckas snart bli en ledande medlem i den revolutionära Sovjet som utropas i St. Petersburg.

Över hela landet pågår också strejker, myterier, och upplopp, däribland i den polsk-judiska staden Lodz, som blir platsen för en väpnad resning. Efter våldsamma kravaller hamnade här först de tsartrogna trupperna på defensiven, samtidigt som hundratals barrikader sätts upp, men upproret slogs ändå ned i slutet av juni. De officiella rapporterna talar om 151 dödade stadsbor (79 judar, 55 polacker, och 17 tyskar). En av de mest förtjusta reaktionerna på Lodz upproret var Lenins, som beskrev det som en förebild av revolutionär entusiasm och hjältemod, som även påvisade den väpnade revolutionens förträfflighet och kvickhet.

Samtidigt fortsatte också det Socialrevolutionära Partiets lönnmordskampanj, där Azef i februari orkestrerade mordet på tsarens farbror, storfursten Sergej Alexandrovitj. I slutet på hösten börjar dock tsarstyret få kontroll över situationen, efter att både ha utlovat samhällsreformer, samt genom att ha fått det militära övertaget. Troskij och hans kumpaner i St. Petersburg blir också gripna.

Ett sista revolutionärt försök gjordes dock i en förenad ansträngning från bolsjevikerna, mensjevikerna, och det Socialrevolutionära Partiet där nya strejker utlystes i Moskva, som efter några dagar utvecklades till en väpnad resning. Tsartrogna styrkor under ledningen av general Dubrassov slog dock till med full styrka mot upprorsmännen, som efter några dagar av hårda gatustrider fick erkänna sig besegrade.

Som en direkt konsekvens av revolutionen påbörjade tsaren ett omfattande reformarbete för att försöka tillgodose det missnöje som förelegat. En konsitution instiftas år 1906 i enlighet med Oktobermanifestet, där val nu också hålls till den ryska Duman, som under året kommer att ha sitt första sammanträde. Landet såg därmed ut att påbörja samma utveckling mot konstutionell monarki som övriga Europa. Ett ovanligt lugn inträder nu också bland de ryska massorna.

En nyckelperson i tsarens reformsträvan blev den nyutsedde premiärministernPyotr Arkadyevich Stolypin som mellan år 1906 till 1911 kom att dominera rysk politik. Han gav bl.a. Ryssland Stolypin-konstitutionen som nu skulle garantera de ryska bönderna, vilka utgjorde 85% av befolkningen, medborgerliga rättigheter. Mer känd blev han dock för sina landreformer som nu gav bönderna rätten att äga sin mark genom statliga lån för att kunna köpa marken. Dessa reformer skulle mellan åren 1907 till 1914 ge flera miljoner ryska bondefamiljer äganderätten över sin mark.

Reformerna fortsatte även efter första världskrigets utbrott, och Lenin själv såg nu det hela som en kamp mot klockan mellan Stolypins reformer och nästa chans för revolution, då reformerna helt hotade att avväpna landsbygden som en revolutionär kraft. Den judeoamerikanske marxisten Bertram Wolfeuttalade följande om situationen: ”Hur nära Lenin kom att förlora kapplöpningen bevisas av faktumet att 1917, när han manade bönderna till att ’ta landet’, så ägde de redan tre fjärdedelar av det.”

De judiska revolutionärerna såg på utvecklingen med stor oro och misstro, då det helt hotade att släcka revolutionsviljan hos det ryska folket. Azefs terrorgrupp hade också fortsatt sin terrorkampanj där man nu mördar general Dubrassov år 1906. Nästa måltavla för terroristerna blir nu premiärminister Stolypin, där man gör ett misslyckat försök med sprängningen av hans lantvilla i slutet på året. Först i september 1911 lyckas man i sitt uppsåt när denne skjuts ner på en teater i Kiev. Mördaren var den judiske advokaten Mordekhai Gershkovich Bogrov.

Det Socialrevolutionära Partiets terrorkampanj minskar därefter till sist i sin omfattning. Partiet beräknas dock vid denna tid redan ha dödat över 7 000 människor i olika attentat, däribland över 2 000 statstjänstemän.

Trots mordet på Stolypin så slutförs dock många av hans reformer. Men det första världskriget blev ändå början på slutet för Kejsardömet, där kriget kraftigt kom att försvaga tsaren och hans militära styrkor, inför den revolution som tar makten från tsaren i februari 1917. Februarirevolutionen var en färgrevolution likt de vi ser idag och det som förde judarna till makten. Mensjevikerna, de liberala västjudarna, och Socialrevolutionärerna ledde judarna till makten och understödde en kapitalistisk ordning i syfte att plundra Ryssland ekonomiskt.

Det blev dock inte det Socialrevolutionära Partiet, eller för den delen de mensjeviker och liberaler som också bidrog till omkullkastandet, som drar det längsta strået, utan bolsjevikerna, som under tiden sakta byggt upp sitt nätverk och ideologiska rörelse, och som tar makten efter en statskupp i oktober 1917.

Tsar Nikolaj II

/Theodor Engström

 

”Förintelse”-blufferiet måste krossas

”FÖRINTELSEN”. Det är dags att fullständigt krossa den vedervärdiga bluffen som judar och kulturmarxister länge nog använt som ett ideologiskt vapen mot oss.

Minns du flickan i Schindler’s list? Ja, nu tänker jag inte på den lilla tjejen i den röda kappan, vars tumlande små steg vi i filmen får följa hela vägen tills hon ligger död överst i en hög med lik, utan den andra flickan.

Hon som står och skriker ”goodbye jews, goodbye jews” med hat i rösten, när judiska familjer hämtas i sina hem och tvingas ombord på tåg till koncentrationslägren. Håll den flickan i minnet en stund.

[…]

Tänk på dig själv som barn och fråga dig: Vem lärde det barnet hata? Och skulle det barnet känna stolthet över det du gör idag? Kanske kan du ge det barnet en andra chans.

Svenskan Elin Olofsson, i en krönika som delades gånger.

Många bygger sin världsbild utifrån Hollywood-filmer.

Ett skrämmande exempel

Veckans film

Klockan 12:00 varje söndag uppmärksammar Nordfront en film eller dokumentär av något slag. Har du förslag på en Veckans film? Kontakta då Robin Palmbladrobin.palmblad@nordfront.se

Hösten 2013 skrev Elin Olofsson krönikan De där svenskarna, de är väl sådana som glömmer bra fort? för Östersundsposten, i vilken hon menade på att människor som motsätter sig massinvandringen till Sverige borde skämmas, bland annat eftersom hon sett en flicka iSchindlers List som skrek ”goodbye jews, goodbye jews”.

För mig är det ett skrämmande bevis påHollywoods förmåga till att hjärntvätta människor och på hur effektivt ”Förintelse”-blufferiet kan slå undan fötterna på nordeuropéers självbevarelsedrift.

Elin Olofsson.

Det finns uppenbarligen massvis med människor som okritiskt formar sin världsbild utifrån Hollywood-filmer: Olofssons artikel delades över 30 000 gånger.

Visst vore det intressant att få se då Elin Olofsson ägnar en förmiddag åt att sätta sig in revisionistiska argument, kanske få se hennes reaktion då hon läser om att de efterhandsmodifierade”gaskamrarna” i Auschwitz saknar alla spår efter gasen som påstås ha använts?

Eller se hennes ansiktsuttryck då hon får reda på att siffran 6 000 000 döda judar är sprungen ur en religiös profetia som talar om då judarnas hemland skulle upprättas.

Schindlers List baseras dessutom, som många Nordfront-läsare redan vet, påen novell i kategorin fiktion.

”Förintelse”-bluffen krossas — en ny världsbild tar vid

Att Granskning Sverige nyligen ogenant valde att referera till den tyske kemistenGermar Rudolfs bok Lectures on the Holocaust, i vilken författaren sågar ”Förintelse”-bluffen vid fotknölarna, är ett av många tecken på att det går åt rätt håll och att de som vaknat upp till massinvandringsfrågan även börjar ifrågasätta andra sanningar.

Då massinvandringskritiska människor börjar omforma sin världsbild tycker jag även att det hos många föds fram en skepticism mot att vita måste föra ändlösa krig mot Israels fiender i Mellanöstern.

Storfinansen, massinvandringen, ”Förintelsen”, krigen i Mellanöstern, hetsen mot Ryssland: allting hänger nämligen ihop för de som tar sig tid att nysta i dessa frågor.

Andra börjar kanske nystandet i någon annan fråga som leder till samma uppvaknande inför den kraft som ligger bakom så mycket lidande i Norden, Europa och stora delar av världen.

Satir gällande hur den groteska "Förintelsen"-bluffen avslöjas.

”Förintelsen” kommer alltid att användas som ett ideologiskt vapen mot européers självbevarelsedrift och för att legitimera terroristbasen Israel. All form av vit självbevarelsedrift sägs även leda till en ny ”Förintelse”, enligt kulturmarxistiska argument.

Därför är det fullständigt nödvändigt att gång på gång angripa och bryta ner den fräcka bluffen tills dess att ”Förintelsen” klingar lika falskt som att ”jorden är platt”. Det finns inga genvägar.

En film för troende: ”10 fakta om Förintelsen”

Är du fortfarande troende på ”Förintelsen”, eller känner du någon som är det? I så fall kan nedanstående klipp vara intressant: det är en kort introduktion med några bevis för att ”Förintelsen” är en grotesk bluff.

Klippet är bara 6 minuter långt och kan säkert påverka massinvandringskritiska svenskar som håller på att omforma sin världsbild.

Här är klippet 10 fakta om Förintelsen:

Vill du fördjupa dig i ämnet? Läs i så fall Nordfronts längre artikel om ”Förintelsen”.

 

Granskning Sverige angriper hycklande judar

JUDENDOM. En granskande journalist från populära Granskning Sverige gick under gårdagen till frontalangrepp mot hycklande judisk makt-ledare.

Granskning Sverige ringde till ställde tre judisk makt-ledare mot väggen: Lena Pösner Körösi, Willy Silberstein och Jonathan Leman.

Ringer upp judisk makt-ledare
I inslagen hörs Erik Johansson från Granskning Sverige (GS) konfrontera judisk makt-ledarna Lena Pösner Körösi, som är ordförande för judiska centralrådet i Sverige och Willy Silberstein som är ordförande för den judiska lobbyorganisationen Svenska Kommitén mot Antisemitism (SKMA) ochJonathan Leman från den privatägda underrättelsetjänsten EXPO.

I inslaget hörs journalisten Erik från GS bland annat säga:

— Varför är det upprörande för Körösi att hon eventuellt inte får definiera sig som en medlem av det svenska folket, samtidigt som hon själv är del av ett folk där exkluderingen är 100 procentig? Har du inget judiskt blod så är du inte jude.

— Körösi vill ha privilegier för sig själv, som hon och hennes folk inte erkänner andra. Detta är något som judar och andra minoriteter kontinuerligt utnyttjar för att tillskansa sig särrättigheter över majoritetsbefolkningen i Sverige och övriga västvärlden.

Alla får bli svenskar — men inga får bli judar
I samtalet med Lena Pösner Körösi vill hon godtyckligt få definiera sig som svensk, samtidigt menar både judiska församlingen och Israels ambassad att svenskar som godtyckligt vill definiera sig som judar inte har rätt till detta:

Körösi: — Eftersom jag känner mig som svensk och är det i alla bemärkelser, tycker jag, så tycker jag det är oförskämt att tala om för mig att jag inte är det.

Johansson: — Men är inte du del av det judiska folket?

Körösi: — Amen, jo, det är jag. Och du menar på att man inte kan vara det både och?

Johansson: — Ja, jag kan ju inte vara det i alla fall.

Körösi: — Du kan inte vara jude? Men du tillhör de kristna. Och det finns kristna i olika sorter … men du du det leder ingenstans det här samtalet.. jag jag har faktiskt ingen lust att fortsätta det.

Strax därefter slänger hon på luren. Detsamma gäller då Granskning Sverige kontaktar judisk makt-ledaren Willy Silberstein.

Refererar till kemisk analys av ”gaskamrarna” i Auschwitz
Erik Johansson passar även på att ringa upp juden Jonathan Leman, från den privatägda underrättelsetjänsten EXPO.

Leman menar då att all form av ifrågasättande av den officiella versionen av ”Förintelsen” görs på grund av bakomliggande antisemitiska motiv.

När Leman hör att Erik läst en bok om en kemisk analys utförd på ”gaskamrarna” i Auschwitz så får han dock bråttom att avsluta samtalet.

Den tyske kemisten Germar Rudolf fängslades på grund av att han genomförde tester som motbevisade den officiella historieskrivningen gällande att tyskarna "gasade judar" under andra världskriget. Här syns hur cyanvätet förenat sig kemiskt med cementen i tegelbyggnaden där desinfektion av kläder genomförts.

Lyssna på inslaget här:

 

Sionistiska planer för Mellanöstern

Publicerad på Nordfront.se 

MELLANÖSTERN. Theodor Engström beskriver den sionistiska krigföringen i Mellanöstern och dokumentet ”A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm” där sju sionistiska måltavlor utpekas.

lop_isis_jsil_israel

Den Islamiska Staten (IS) har på några år, från till synes ingenstans, hamnat högt på den internationella dagordningen i och med destabiliseringen av Syrien. Samtidigt som väst nu bedriver en teatralisk och högst symbolisk ”bekämpning” av IS, så fylls de sionistiska medierna av återkommande sensationsreportage där man propagerar om IS ondska och faran de utgör för de västerländska massorna.

Under ytan hittar man dock dunkla sionistiska motiv bakom de senaste årens händelseutveckling, och i den tillsynes kognitiva dissonansen mellan passionerade och varnande sensationsreportage om IS från sionistiskt kontrollerade medier, samt halvhjärtade faktiska militära insatser från det av sionisterna kontrollerade USA. Utvecklingen i Mellanöstern är dock allt annat än överraskande och finns beskrivet i sionistiska dokument så tidigt som år 1996, vid namnet A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm, och genom att bland annat studera det här dokumentet utkristalliseras något av en logik bakom den rådande galenskapen, med långtgående konsekvenser långt utanför Mellanöstern.

Policydokumentet, som författades av ett team under ledning av den amerikanska neokonservative juden Richard Perle, och som framställdes till den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu, utmålar en sionistisk rörelse som stagnerat, i en för Israel potentiellt ”dödlig” fredsagenda i utbyte mot israeliska landavträdelser. För att ”återuppliva” sionismen och trygga Israels framtid, föreslår rapporten istället att Israels fientliga omgivning ska ”destabiliseras” medelst regimskifte i Irak och i ”sönderpressandet” av Syrien medelst ”proxystyrkor”, som ska utgå från vännerna Turkiet och Jordanien.

Varaktig fred kan sedan, menar Perle, bara uppnås i och med de fientliga grannländernas ”ovillkorliga” kapitulation inför judisk övermakt. Huvudförfattaren Richard Perle inkluderar också i sitt CV ett medlemskap i både JINSA, en mäktig amerikansk lobbygrupp för judiska intressen, PNAC, en framstående neokonservativ tankesmedja, men också Bilderberggruppen, den obskyra internationella maktklubb där delaktighet alltid borde vara en varningsflagg för rättrådiga individer, till att medlemmen ifråga knappast ser till den egna nationens intressen i första hand.

Den neokonservativa judiska maktfalangen i USA, som förenklat har sina rötter i judisk marxism kring Trotskij, men som nu agerar utifrån en konservativ täckmantel i sionismens intressen, var på 90-talet inte heller ensamma om att hetsa för regimskiften i Mellanöstern. Även i Clintons liberala och judiskt dominerade administration stod israeliska intressen högt på dagordningen, vilket bland annat under ledningen av den judiska utrikesministern Madeleine Albright resulterade i en ekonomisk blockad för att försvaga Saddam Hussein. En blockad som f.ö. beräknas ha kostat mellan en halv- till en miljon irakiska barn livet i den resursbrist som uppstod, men som Albright, efter att ha fått frågan i en intervju, ansåg vara ett acceptabelt pris.

Den neokonservativa sionistiska falangen kom sedan till makten i och med Bush-administrationen där flertalet neokonservativa fick ett betydande inflytande inom administrationen, däribland judarna Leo Strauss, och Paul Wolfowitz, men också författaren till Clean Break-dokumentet Richard Perle, tillsammans med juden och medförfattaren David Wurmser.

Efter att den för de neokonservativa högst fördelaktiga attacken vid 9/11 gått av stapeln, skulle de tidigare utformade sionistiska planerna för Mellanöstern snart bli supermaktspolitik. Att dessa planer redan från början innefattade mer än den halvhjärtade inledande insatsen mot Afghanistan, bekräftas av NWO-insidernWesley Clarke, en halv-jude som är ökänd för sin inblandning ibombangreppet mot Serbien, och som då rättfärdigade agerandet med att det inte fanns någon plats för etniskt homogena stater i den nya världsordningens era, som efter att ha kommit ut som motståndare till de nya krigsplanerna för Mellanöstern, hade följande att delge i en intervju år 2007:

Jag gick genom Pentagon, och träffade minister Rumsfeldt och vice minister Wolfowitz. Jag gick ner för att bara hälsa på några av personerna bland stabscheferna som brukade arbeta för mig, varvid en av generalerna kallade på mig. Han sa: ’Sir, du måste komma in, du måste komma in och prata med mig någon sekund!’ Jag sa: ’Nå, du är för upptagen.’ Hans sa: ’Nej, nej.’ Han säger: ’Vi har fattat beslutet att vi kommer att gå i krig mot Irak.’ Det här var vid eller omkring den 20:e september. Jag sa: ’ Går vi i krig mot Irak? Varför?!’ Han sa: ’Jag vet inte.’ Han sa ’Jag antar att de inte vet vad annat de kan göra.’ Så jag sa: ’Nå, hittade de någon information som kopplar Saddam till al-Qaida?’ Han säger: ’Nej, nej.’ Han sa: ’Det har inte framkommit något nytt där. De har bara fattat beslutet att gå i krig mot Irak.’

[…] Så jag kom tillbaka för att träffa honom några veckor senare, och vid den tidpunkten så bombade vi i Afghanistan. Jag sa: ’ Ska vi fortfarande gå i krig mot Irak?” Och han sa: Åh, det är värre än så!’ […] Han plockade upp en papperslapp, och han sa: ’Jag fick precis ner detta från övervåningen’ – vilket innebär försvarsministerns kontor – ’idag.’ Och han sa: ’Det här är ett PM som beskriver hur vi tänker slå ut sju länder inom fem år. Först Irak, och sen Syrien, Libanon, Libyen, Sudan, och avslutningsvis Iran.’

Som av en händelse är alla länder på listan fiender till Israel, och bortom sionistiskt eller globalistiskt inflytande, olikt Turkiet, Jordanien, Saudiarabien och kurderna, där Irak, Syrien, Libyen, och Iran, också var eller är starka statsapparater med slagkraftiga centraliserade stående arméer, där flera också innehade avancerade vapenprogram vilka utgjorde ett hot mot Israels säkerhet och till viss del mot NWO-vasallen Saudiarabien.

I det nu ökända Irakkriget som gick av stapeln 2004 under falska premisser, kom hundratusentals irakier att mista livet och tiotusentals amerikaner blev dödade eller invalidiserade, staten Irak slutade att fungera och den amerikanska skuldsättningen ökade lavinartat. Allt för judestatens räkning. Ytterligare bekräftelse på att det låg sionistiska intressen bakom störtandet av Saddam får vi från den judiska journalisten Carl Bernstein, som är mest känd för att ha varit delaktig i avslöjandet av Watergate-skandalen, som när han gästadeMorning Joe Show på MSNBC delgav följande citat, innan han tystas av programledaren:

Det här var ett vanvettigt krig som brutit ner oss ekonomisk, moraliskt! Vi gick i krig mot en snubbe som hade absolut inget med 9/11 att göra! Det var en total förevänding! Det är oförklarligt! Och där har du Cheney, där har du Bush, där har du de judiska neokonservativa som ville omdana världen. Jag kanske kan säga detta för att jag är jude. För att åstadkomma ett särskilt resultat i Mellanöstern…

Resten av listan med måltavlor betas dock inte av under de kommande fem åren under Bush, trots en hel del krigshets mot framförallt Syrien och Iran, något som troligtvis har att göra med att Irak visade sig bli svårare att pacificera än vad man först räknat med, varefter de amerikanska krigsvasallernas hembefolkning snart blev krigströtta, där också just Syrien och Iran direkt bidrog till att stärka motståndet mot de amerikanska ockupationstrupperna.

Att Iran dock undkommer ett anfall i och med den krigshets som sker riktat mot landets kärnkraftsprogram, har också mycket att göra med att Iran innehar kapaciteten att minera Hormuz-sundet, varigenom en betydande del av världens oljehandel bedrivs. Till skillnad från Iraks kärnkraftsanläggning, som bombades av israelerna på 80-talet, var Irans utspridda, och flera insprängda i djupa bergrumsbunkrar.

När Obama-administrationen sedan kommer till makten, under parollen som kraftigt kritisk till Irakkriget, för att tilltala en krigstrött opinion, ska man dock inte tro att judisk makt fick ta ett steg tillbaka, även om dock några av de judiska neokonservativa hökarna tillfälligt tappade makt till en mer liberal och internationalistisk falang inom judisk makt-eliten. Operation Obama är dock en judisk skapelse från början till slut, där Obamas närts och skolats ända fram till toppen av en cirkel med judiska rådgivare och välgörare, som inkluderar den tidigare Clinton-rådgivaren Abner Mikva, som tillskrivit Obama en ”judisk själ”.

Andra viktiga judiska kontakter som samlats runt Obama är Newton Minow,Penny Pritzker, Bettylu Saltzman och David Axelrod. Den sistnämnda skulle komma att bli avgörande i att lägga upp den strategi som tog Obama till Vita Huset, där Axelrod också tog hem en position som senior presidentrådgivare. Juden Rahm Emanuel, tidigare rådgivare till Clinton, utnämndes också till stabschef.

Faktumet att inbördeskriget mellan shia- och sunni tillfälligt bedarrat i Irak samt att de salafistiska rebellerna i al-Qaida i Irak (AQI) kraftigt försvagats med flera ledare dödade eller fängslade, samt resten utdrivna i öknen, ger Obama nu möjligheten att utrymma Irak från amerikanska trupper och ge hemmaopinionen en respit. På dagordningen under Obama får också prioriterade inrikesfrågor som jämställd sjukvård, underlättandet av massinvandringen från Mexiko, samt försöken att avväpna amerikanerna, en högre prioritet.

Detta hindrar dock inte Obama-administrationen från att börja beta av ytterligare nationer från den tidigare utformade listan med sionistiska måltavlor. Efter att den så kallade arabiska våren gått av stapeln, delvis på grund av ökande matpriser, som direkt går att koppla till den judiska centralbanken Federal Reserve, och deras Quantative Easing efter finanskrisen 2008, vilket lavinartat ökat den globala penningmängden, och resulterat i prisinflation i fattigare länder, så utmanas snart Libyen, Tunisien, Egypten, och Syrien, av islamistiska uppror.

I Libyen går Obama direkt ut i stöd för islamisterna, men efter att Libyens ledare Gaddafi ser ut att lyckas återställa ordningen, får Obama tillsammans med Frankrikes delvis judiska president Nicolas Sarkozy, och Storbritanniens delvis judiska premiärminister David Cameron, snabbt till stånd en militär intervention mot landet.

Även Sverige deltog militärt i det sionistiska krigsäventyret under Bilderberg-medlemmen Fredrik Reinfeldts ledning, där det beslutades att svenska JAS-plan skulle skickas till Libyen. I ett utslag av sedvanlig svensk självgodhet, skulle planen dock inte släppa några bomber, utan endast målmarkera markmål, varvid andra plan skulle avsluta smutsjobbet. Vilken faktisk skillnad detta utgjorde för de libyer som av svenska plan designeras för avrättning är osäkert. Mindre känt är dock att Sverige även bidrog med ”propaganda-soldater” som ska ha bedrivit ”psykologisk krigsföring” mot Gaddafis soldater. I den minimala uppmärksamhet som Sveriges psy-ops förband ändå rönte, framkom också att det inte fanns några lagliga förhinder för dessa att agera även mot den svenska befolkningen.

Resultaten av insatsen blev långtgående, där det tidigare välmående och historiska motståndaren till den nya världsordningen, Libyen, upphör som en fungerande stat och splittras mellan rivaliserande islamistiska milisgrupper. Dess ledare Gaddafi lynchas efter att hans flyktkonvoj beskjutits och förstörts av NATO-flygkrafter, något som synligt roade den amerikanska utrikesministernHillary Clinton, samtidigt som Gaddafis planer på en ny gulddinar och rollen som en ledande kraft i Afrika går i graven med honom.

Gaddafi hade också varnat, för att ett störtande av hans regim skulle öppna den port som Libyen utgjorde mellan Afrika och Europa, men han verkar dock inte ha förstått att det var precis detta som globalisterna önskade sig, varvid en massiv massmigrationsväg till Europa över Medelhavet nu låg vidöppen. Sverige deltar också i denna andra fas av Libyen-insatsen, där den svenska kust-”bevakningen” nu börjat skeppa afrikaner över Medelhavet, många med Sverige som tilltänkt slutdestination. På senare tid har också den Islamiska Staten expanderat i Libyen, och kontrollerar idag Gaddafis hemstad Sirte.

När det kom till Egypten nöjde sig dock den internationella sionistiska makteliten med symboliska protester efter att den egyptiska militären återställt kontrollen, allierad med Israel och beroende av Saudiarabiska pengar som den egyptiska staten redan är. I den eskalerande islamistiska resningen mot den sekulära Assad-regimen i Syrien, ställer sig USA dock återigen på islamisternas sida, och inleder därmed offensiva insatser mot ytterligare en av nationerna på den tidigare nämnda sionistiska listan med måltavlor.

Först framhäver man dock nu de sekulära krafterna i Free Syrian Army (FSA), som ett svepskäl till varför motståndet mot Assad skulle vara av godo, men man ger samtidigt sin välsignelse till den massiva införseln av vapen och pengar från de allierade Gulfstaterna, som uteslutande går till islamistiska krafter, varvid FSA snart marginaliseras. Från USA fortsatte dock vad man kallade ”icke-dödlig hjälp” att flöda till ”oppositionen”, samtidigt som även CIA utför förtäckt assistans till rebellerna. Bas för de fientliga insatserna, bestående av materiell införsel, sjukvård, och träning, blir primärt NATO-medlemmen Turkiet, och den sionistiska vasallen Jordanien. Även Storbritannien ger de syriska rebellerna assistans, och från Sverige under Fredrik Reinfeldt, så bidrar man med minst 110 miljoner.

För att förstå den aktuella sionistiska dagordningen för Syrien, så kan det nu också vara värt att påminna sig om det tidigare nämnda ”A Clean Break” dokumentet, som specifikt talade om hur ”destabiliseringen” av Syrien medelst proxygrupper var enligt Israels intressen, vilket framgår ur följande citat från dokumentet:

Israel kan arbeta nära med Turkiet och Jordanien för att binda, destabilisera, och rulla tillbaka några av dess mest farliga hotbilder. […] Israel kan forma sin strategiska omgivning i samarbete med Turkiet och Jordanien genom att försvaga, betvinga, och t.o.m. rulla tillbaka Syrien. Denna ansträngning kan fokuseras på störtandet av Saddam Hussein från makten i Irak – ett viktigt israeliskt strategiskt mål i sin egen rätt – som ett medel för att gäcka Syriens regionala ambitioner.

[…] Och Damaskus fruktar denna ’naturliga axel’ med Israel på ena sidan, centrala Irak och Turkiet på den andra, och Jordanien, i centern skulle sammanpressa och lösgöra Syrien från den Arabiska Halvön. För Syrien vore detta förspelet till en omritning av Mellanöstern kartan som skulle hota Syriens territoriella integritet.

[…] Av största vikt, så är det förståeligt att Israel har ett intresse att diplomatiskt, militärt, och operativt stödja Turkiets och Jordaniens åtgärder mot Syrien, såsom att säkra allianser med arabiska stammar som kan passera över gränsen in på syriskt territorium och som är fientliga till den styrande syriska eliten.

En beskrivning som med kuslig likhet i detta nu tycks genomföras i Syrien, där utomstående arabiska proxygrupper bidrar till destabilisering, och där träning och förnödenhetsrutter utgår från Irak, Syrien, och Jordanien. Sedan år 1996 då rapporten skrevs, har en hel del dock självfallet förändrats, bland annat Syriens centrala roll i en framväxande iransk maktaxel efter Saddams störtande, med iranskt inflytande över regimen i Irak, i Syrien, och över Hezbollah i Libanon, där det också nu är denna anti-sionistiska maktaxel som sionisterna försöker bryta.

Särskilt då man har i minnet hur den israeliska armén (IDF) slogs tillbaka och förnedrades av Hezbollah i Libanonkriget år 2006, medelst assistans av iranska vapensystem och persiska Quds-förband. Vilket står i skarp kontrast till hur IDF förr i tiden nästintill obehindrat kunde avancera till och regna eld över Beirut.

Trots assistans till Assad-regimen från Ryssland, Iran, och Hezbollah, tappar dock Assad-regimen snabbt kontrollen över östra Syrien, där AQI, som USA aldrig förintade utan bara temporärt försvagade inför sitt tillbakadragande, som ett resultat lyckas nyttja säkerhetsvakuumet till att få en fristad och till att ta över territorium och vapen, samt att absorbera mindre islamistiska rebellgrupper. Man intar också provinshuvudstaden Al-Raqqah i östra Syrien, samt Falluja i Irak, och byter namn till den Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS).

Kort därefter intar ISIS Iraks näst största stad Mosul och avancerar mot Baghdad där de också intar Saddams födelseort Tikrit innan de stoppas. Stora delar av de irakiska säkerhetsstyrkorna kollapsar inför offensiven och stora mängder amerikanska fordon, artilleripjäser, och vapen faller i islamisternas händer. Tusentals tillfångatagna irakiska soldater massakreras. För att fira segern framträder deras ledare al-Baghdadi sedan för första gången offentlig i en moské i Mosul, där han tar titeln Kalif över muslimerna, och utropar den Islamska Staten (IS) som ett återupprättat Kalifat. Ett hastigt och explosivt förlopp allt i allt som därefter snabbt gör IS till världskända.

Obama-administrationen uttrycker nu direkt förfäran och simulerar förvåning över det inträffade, men bedyrar framförallt hur man omöjligen kunnat förutse händelseutvecklingen. Att åtgärda det säkerhetsvakuum som bidragit till IS framväxt i östra Syrien, genom att börja hjälpa Assad mot islamisterna är dock inte aktuellt för väst, utan destabiliseringsinsatserna mot Syrien fortsätter obehindrat.

Än värre är att sionist-hantlangarna i Obama-administrationen uppenbarligen ljög när man påstod att IS avancemang var en överraskning, något som nu bekräftats i tidigare hemligstämplade dokument från det amerikanska Försvarsdepartementet, som man tvingats offentliggöra efter en juridisk process av den konservativa tankesmedjan Judicial Watch. Här framgår det uttryckligen att man var väl medvetna om att stödet till oppositionella krafter i Syrien med stor sannolikhet skulle resultera i ett islamistiskt Kalifat, och att man såg detta som ett önskvärt resultat.

Eller för att citera dokumentet ifråga:

Om situationen urartar så infinner sig möjligheten att ett deklarerat eller odeklarerat salafistiskt rike etableras i östra Syrien, och det är precis vad makterna som understödjer oppositionen önskar sig, för att isolera den syriska regimen, som ses som en strategisk del i den shiitiska maktaxeln.

Salafistiskt” är här liktydigt med den trogna tolkning av Islam som al-Qaida och Islamiska Staten följer, där ”makterna som understödjer oppositionen” i dokumentet fastställts som ”Väst, Gulfstaterna, och Turkiet”, och där regimens understödjare fastställts som ”Ryssland, Kina, och Iran”. D.v.s. det sionistiska globalistlägret mot de nationer som även i fortsättningen vill se en multi-polär värld, fri från globalt tyranni och allsmäktig bankfinans. Med den ”shiitiska maktaxeln” syftar man vidare på det redan nämnda iranska inflytandet över Irak, Syrien, och Libanon. Även om Israels sionistiska hand och intressen går att se tydligt över kaoset i Mellanöstern, har den öppna israeliska inblandningen förblivit passiv än så länge, annat än ett par bombningar i Syrien som då självfallet upprepat riktat sig mot Hezbollah, istället för IS.

Beträffande bakgrunden till IS framväxt har också NWO-insidern Wesley Clarke något att säga även här, varvid det börjar bli underligt att han ännu inte råkat ut för en olycka med tanke på hans lösa tunga, om han nu inte fungerar som någon sorts säkerhetsventil, där han i en intervju i CNN hade följande att förtälja:

ISIS kom igång genom finansiering från våra vänner och allierade, för att som folk kommer säga dig i regionen, om du vill ha någon till att slåss in i döden mot Hezbollah, så sätter du inte upp en värvningsaffisch och säger du vet: ’Ta värvning för oss och skapa en bättre värld.’ Du vänder dig till seloter och du vänder dig till dessa religiösa fundamentalister. Det är de som bekämpar Hezbollah. Det är som en Frankenstein.

Vem han syftar på med ”vänner och allierade” nämns inte specifikt, med det är noterbart att huvudfiende till Hezbollah är Israel och inte Turkiet eller Saudiarabien. Klart är dock att det var det sionistiska störtandet av Saddam som bidrog till att IS föregångare AQI fick livsutrymme och att samma AQI endast tillfälligt försvagades för att möjliggöra ett amerikanskt trupptillbakadragande, varvid organisationen tilläts överleva för att sätta fortsatt press på det nu av iranierna influerade Irak.

Beträffande IS nuvarande ledare al-Baghdadi är det vidare intressant att notera att han efter att ha gripits 2004, hamnade i det amerikanska fånglägret Camp Bucca, dit många fångar flyttades efter att övergreppen i Abu Ghraib uppdagades samma år. Det har här framkommit från intervjuer med en ledande IS-medlem, samt amerikanarnas egna erkännanden, att al–Baghdadi, och flertalet andra högt uppsatta IS-ledare, här fick ett ypperligt tillfälle att skapa nätverk och de strukturer som sedan kom att utgöra IS framtida ledarskap.

Från Irakiska myndighetskällor framgår det också att minst 17 högt uppsatta IS-ledare suttit i amerikanska fångläger för att sedan släppas, däribland al-Baghdadi. Vad som mer hände i dessa fängelser är inte känt, men betänker man teorier som de kring MK Ultra, tillsammans med den till synes menlösa tortyr, på fångar utan något av vikt att förtälja, som avslöjades i fängelseet Abu Ghraib och som först skylldes på enskilda rötägg men som senare visat sig varaen del i en utarbetad CIA-doktrin, så finns det en god grogrund för vidare spekulationer. Noteras kan också att det efter lönnmordet på en annan påstådd jihadledare, Bin Ladin, publicerades sedan vad som utges vara hans personliga bibliotek, som inkluderade böcker om MK Ultra, samt skrivelser om 9/11 som en konspiration.

Sedan IS med al-Baghdadi i spetsen utropade sitt Kalifat, har sionistiska medier världen över därefter fyllts med återkommande sensationsreportage om terrorhotet som IS utgör mot Väst, om deras massavrättningar, och om förstörelsen av kulturskatter. Varvid också Obama-administrationen tvingats uppvisa någon form av åtgärd mot IS, som utkristalliserats i en USA-ledd bombkampanj mot IS för att som man säger, tillsammans med regionala partners, ”degradera” och ”förstöra” IS.

Vad folk världen över dock reagerat på, i stegrande misstro, utan att flertalet dock lyckas sätta sin stigande olust i en logiskt kontext, är att trots de påstådda insatserna från världens enda supermakt, som tidigare besegrade Saddam på under en månad, och hetsen från de sionistiska medierna, så har IS snarare stärkts under tiden och fortsatt med att erövra nya områden, senast staden Ramadi i Irak, och oas-staden Palmyra i Syrien.

Svaret på denna uppenbara oförmåga från USA:s sida handlar här uppenbarligen om en ovilja att göra annat än symboliska aktioner mot IS, och exemplifieras tydligt i flera bisarra omständigheter. Först kan man betrakta vad som skedde när IS försökte genomföra en offensiv mot de zio-allierade kurderna mot Kirkuk och Kobane, vilket möttes av massiva amerikanska flyganfall och vapenleveranser, vilket snabbt tvingade IS på reträtt. Jämför man sedan detta med insatserna mot IS utanför Ramadi, där försvararna vädjat i veckor om vapen och flygunderstöd, och varnat för stadens oundvikliga fall, men där knappt några bombningar alls genomfördes, varvid amerikanerna efter fallet skyllde på irakisk feghet och en sandstorm. Staden omges dock av öppen öken, och även vid Kobane så förekom det sandstormar som IS tog skydd i.

Istället så framgår snart bilden av ett USA som vallar IS likt får, istället för att bedriva någon ordentlig bekämpning. Kurderna var uppenbarligen här ett otillåtet byte, medan de irakiska säkerhetsstyrkorna i Irak, för att inte tala om den av Assad-kontrollerade staden Palmyra, som inte fick någon assistans alls, med en resulterande seger för IS och masslakt på civila efter intagandet, framställs som lovliga byten för IS. I den irakiska armén och bland iranstödd shiamilis, så har man sedan länge som ett resultat, till skillnad från Amerikas egen befolkning i stort, insett att assistansen från USA inte är seriös.

Den irakiske generalen Al-Muhandis hade kort efter Ramadis fall följande att förtälja om sin syn på de amerikanska bombningarna till en amerikansk reporter:

Det är uppenbart. Den internationella koalitionen är inte seriösa i sina operationer. Det är därför Ramadi föll.” – Han pekar på kartan – ”Den här bron utgör IS primära förnödenhetsrutt mellan Baiji och Mosul. Varje dag nu i månader, så har krigare, materiell, och ammunition forslats över den här bron. Men hittills så har den internationella koalitionen inte bombat den.

Generalmajoren och kollegan Anad tillägger:

När USA vill göra något, så gör man det. Vi slogs mot dem två gånger, under 1991 och 2003. De har otrolig kapacitet. Om de vore seriösa, så skulle de krossa IS.

Vad är då avslutningsvis den sionistiska agendan för framtiden? Uppenbarligen har här IS ännu inte slutfört det man vill att de ska åstadkomma, däribland Assad-regimens fall, samt möjligtvis även Iraks splittrande, för att även där mota tillbaka den redan identifierade iranska maktaxeln.

Både al-Nusra och IS har också uttalat planer på att gå in i Libanon och mer direkt ta striden med det anti-sionistiska Hezbollah. Specifikt Assad-regimen blir också alltmer trängd, där man förutom förlusten av Palmyra till IS, också nyligenförlorade kontrollen över provinshuvudstaden Idlib till ”moderata” islamistrebeller under al-Qaida gruppen al-Nusra Frontens ledning. Gruppen nyttjade bland annat effektivt amerikanska TOW-missiler för att göra processen kort med de stridsvagnar som regimen satt till att försvara staden. Vapensystemen hade man kommit över från leveranser som gått till FSA, men som väst ”självfallet” inte kunde räkna ut att de snabbt skulle hamna i starkare grupperingars händer.

Lyckas man med målet att få Assadregimen att kollapsa, blir resultatet också ett ytterligare stärkt IS, nya massmord och ytterligare massiva flyktingströmmar till Europa. Där även flyktingströmmar till Europa, som redan blivit ett resultat av de sionistiska operationerna mot Libyen, Irak, och Syrien, även det är i globalisternas intressen, som kan ses i västvärldens judiskt kontrollerade mediers propagerande för deras mottagande i Europa, och som som bidrar till att bryta ner de inhemska europeiska nationerna samt destabiliserar Europas tidigare starkt etniska och kollektivistiska krafter till förmån för statslösa individer och konsumenter, försvarslösa och rotlösa nog till att tvingas omfamna den framväxande globala världsordningen.

Samtidigt skapar man också förutsättningarna för en framtida konflikt med Islam i Europas hjärta. Likaså Israels säkerhetspolitiska intressen har säkerställs kortsiktigt, då flera av de fientliga och tidigare starka arabiska nationalstaterna, nu brutit samman i interna stridigheter, samtidigt som man destabiliserat Irans tidigare starka maktaxel, från Assad-regimen i Syrien till Hezbollah i Libanon.

För de globala tyrannerna finns det självfallet också mer långsiktiga visioner för Mellanöstern-regionen, som även den ska införlivas i den nya världsordningen, om än knappast under IS. Mina egna teorier blir här också något av en mer spekulativ natur, men vad de västliga krafterna nu tycks göra är att de skapar förutsättningarna för ett omdanande av regionen genom att röja undan de tidigare arabnationalistiska staterna och ersätta dem med ett frisläppt islamistiskt odjur. Ett odjur man för närvarande, under Obama-administrationen, bekämpar ytterst symboliskt och passivt, men som man samtidigt i medierna i väst medelst brutala och återkommande sensationsreportage, är noga med att poängtera som ett stort och ondskefullt hot mot mänskligheten.

Genom att sätta upp Obama för ett misslyckande låter man samtidigt den krigströtta amerikanska krigsvasallbefolkningen vila samt får dem att komma till insikten att en ny hök till president kanske måste ta till kraftåtgärder med nya blodiga krigsäventyr. Om inte detta är nog, finns ju även möjligheten till att måla upp ett växande hot mot Israel, eller medelst poängterandet av ett nytt större terrordåd i väst.

Även om detta möjligtvis kan inkludera en utvidgning av den Israeliska statens gränser, som säkerligen de mer nationellt inriktade sionisterna underNetanyahu kommer lobba för, där IS nu till ingen sionists besvikelse också redan håller på att driva ut den egyptiska militären från Sinai-halvön, och därmed öppnar upp för en framtida sionistisk återerövring, så antas nog också NATO-medlemmen Turkiet och Jordanien få spela en större roll.

Turkarna, med arvet från det tidigare mångkulturella ottomanska rike och där nationalistiska krafter sakta men säkert pressats tillbaka, har även av tänkare inom den västerländska zio-eliten, utmålats till att kunna inneha just en sådan roll, däribland av juden George Friedman som är grundaren till tankesmedjan Stratfor och som också förespråkat ett nytt storkrig i Europa. Något form av turkisk försoning med kurderna framstår dock som nödvändig, där förvisso en process redan pågår, varvid kurderna säkerligen även fortsättningsvis skulle vara villiga allierade till sionisterna i utbyte mot utökade egenrättigheter.

Att det jordanska Hasham-kungahuset, som länge varit vasaller till globalisterna, först under britterna och sedan under israelerna, även kan ha en roll att spela i de sionistiska planerna, framgår i ”A Clean Break” dokumentet, där det också talas om kungahusets historiska anspråk på Irak. Hur Irans motstånd slutligen planeras att hanteras återstår också att se, där det nyligen slutna kärnavtalet knappast är det sista kapitlet.

För att avsluta med ett sista ”A Clean Break” citat:

Israel will not only contain its foes; it will transcend them.

/Theodor Engström

 

Kriserna, bankirerna och regeringen Goldman Sachs

Fredrik Vejdeland

Chefredaktör Nordfront. Ursprungligen publicerad på Nordfront.se 2011-11-27

De senaste tre åren har varit de ekonomiska krisernas tid och det finns inte mycket som i nuläget tyder på att denna utveckling ska kunna hejdas. Samtidigt har bankirerna genomfört en kupp i Europa som media försöker tysta ner.

Vilka är det som styr utvecklingen över planeten och skapar kris efter kris?”Kapitalisterna” skulle med rätta många svara. Vilka dessa kapitalister är brukar dock vara svårare att få en enhetlig uppfattning om. Enligt vänsterns syn, som varit dominerande, är den tongivande parten USA med dess jakt på olja och undertryckandet av nationer i Mellanöstern – vars ruiner de tar rikligt betalt för att ”bygga upp”. Jag håller inte detta emot dem, tvärtom, men sanningen är mycket värre än att det enbart är amerikanska kapitalistiska intressen som styr världspolitiken.


”Demokrati” är ofta gångbart för att bekriga och suga ut andra nationer.

Vad man oftast glömmer är de egentliga skurkar som håller världen i sitt våld, nämligen bankirerna. Om dessa får vi nästan aldrig läsa i våra tidningar. År efter år håller dessa och andra aktörer slutna möten utan insyn för vanliga människor. En av dessa sammanslutningar är Bilderberggruppen där bankirer tillsammans med mediemoguler och utvalda politiska ledare samlas en gång per år för att diskutera den ekonomiska och geopolitiska utvecklingen. Att media inte granskar dessa möten visar dels på att media är korrupt men också att bankirer är ett känsligt ämne, för att inte säga förbjudet i det vanliga politiska samtalet. Bland annat eftersom man vet att ordet ”bankir” fortfarande väcker vissa associationer hos människor. När man talar om bankirer vet folk ofta vad för sorts människor som åsyftas.

Visserligen är dessa möten av underordnad betydelse i det stora hela. Vad deras verksamhet – mer eller mindre samordnad – har för effekt på samhället och världen är det som är av betydelse. Bankirernas transaktioner med ettor och nollor samt deras kontroll på staternas ekonomier och penningsystem förklarar varför många länder får lida. Hur som helst så är bankirer något man helst inte vill tala om.

Man vill hellre tala om kapitalisterna i västvärlden som förtrycker utvecklingsländerna och hur multinationella företag exploaterar arbetare (vilket är illa i sig) än att tala om de aktörer som ingår i ett världsomspännande konglomerat och i praktiken styr planeten. Mer absurt blir det när man en gång per år publicerar Forbes lista över världens rikaste personer utan den minsta kritiska granskning. I samband med detta kan svenskar stoltsera över att Ingvar Kamprad och Stefan Persson (Hennes & Mauritz) trängs med Bill Gates och andra. Det är som sagt absurt, med tanke på att vissa bankirers förmögenheter vida överstiger dessa personers. Men någon Rothschild kommer inte pekas ut som rikaste eller mäktigaste av media.

Ändå har den globala finanskrisen vi ser idag skapats av bankirer, och till skillnad från Bilderberggruppens hemliga möten är detta ett faktum som inte går att dölja i längden.

Den amerikanska finanskrisen skapades av banker som dels beviljat mängder av högrisklån och dels spekulerat vilt genom den så kallade derivathandeln. Men när bubblan sprack 2008 var många av bankerna i praktiken bankrutta och interbankmarknaden slutade fungera.Systemet var nära kollaps men räddades genom att enorma belopp av skattebetalarnas pengar pumpades in i systemet.


Goldman Sachs ordförande Lloyd Blankfein.

Det finns dock banker som tjänade stort på den amerikanska finanskrisen. En av dem är Goldman Sachs som också misstänks ha bidragit till den nuvarande krisen i Grekland. Goldman Sachs ”hjälpte” det skuldtyngda Grekland att förfalska information för att komma in i EMU. Denna tillfälliga hjälp har mer varit en rävsax eftersom Grekland förlorat sitt oberoende och möjligheten att skapa egen valuta, något som möjligen hade kunnat förhindra den kris man nu försatt sig i. Att inträdet i EMU skulle vålla Grekland än större svårigheter visste Goldman Sachs sannolikt om eftersom denna bank och ett dussintal andra finansinstitutioner samtidigt spekulerade i att Grekland skulle drabbas av allvarliga problem.

Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är EU:s omyndigförklarande av nation efter nation och hur personer med koppling till Goldman Sachs tar över. ”Landet behöver reformer, inte val”, sade Europarådets judiske president Herman van Rompuy när han lät Mario Monti efterträda Berlusconi i Italien. Mario Monti är förutom före detta EU-kommisarie också Europeisk ordförande för Trilaterala kommissionen, ledande medlem i Bilderberggruppen samt internationell rådgivare för Goldman Sachs. En mönsterledare för Italien?

I början av november fick Mario Draghi tjänsten som ordförande för Europeiska centralbanken. Draghi är före detta vice ordförande för Goldman Sachs International. Vilken roll har Greklands nye premiärminister Lucas Papademos? Han var medhjälpare i Goldman Sachs värdepappersförfalskning och tidigare vice ordförande vid Europeiska centralbanken.


Goldman Sachs nätverk – herrar över eurozonen.

Bankirerna försöker kuppa sig till makten i Europa genom att sätta sina egna på höga positioner och omyndigförklara land efter land och därmed stärka den Europeiska (bank-)Unionens roll. De kan räkna med att sionistiska medier kommer göra allt för att tysta ner detta, även i Sverige. Det faktum att icke-folkvalda bankirer med koppling till Goldman Sachs tar över Europa borde innehålla tillräckligt nyhetsvärde för att rapportera om detta varje dag. Nyhetsrapporteringen på senare tid har dock mest handlat om det oriktiga – vilket jag håller med om – i att Silvio Berlusconi äger för mycket media. Dock sägs inte ett ord om att två judiska familjer (Bonnier/Hjörne) kontrollerar merparten av ”svensk” media…

Några medier har dock vågat sig på att belysa denna kupp. Förutom bland andra Russia Todays kontinuerliga rapporteringar har den brittiska tidningen The Independent kartlagt det nätverk som kontrollerar Europa och kommenterar: ”Medan vanliga människor oroar sig för åtstramningar och arbetstillfällen, har eurozonens korridorer genomgått en anmärkningsvärd omvandling”. Den franska tidningen Le Monde kallar för övrigt Mario Draghi, Mario Monti och Lucas Papademos för ”medlemmar av den europeiska regeringen Goldman Sachs”. Ett sarkastiskt uttalande, måhända, men bakom detta döljer sig vetskapen om en högst allvarlig utveckling.

Läs The Independents artikel här.

 

Judarnas roll

Av Stig Roar Wangberg, Ursprungligen publicerad på Nordfront.se 

År 1941 skrev juden Theodore N. Kaufmann en bok med titeln ”Germany Must Perish”, där han bland annat förespråkar att tyskarna måste utrotas genom kastrering. Vidare uppmanade judarna till bojkott av tyska varor och tjänster internationellt. Det finns inga tvivel om att judarna besatt viktiga nyckelpositioner, både vad gäller det intellektuella livet, akademiska, bankväsen, finans och i det politiska livet; både i Tyskland och i andra länder. Så när de internationella judarna (Judea) hotade med konkurser, refinansiering, bojkott och blockader av handelsvägar, var detta både reellt och väldigt allvarligt.

När Hitler nämnde dessa ämnen i sina tal blir det i efterhand tolkat som ren och skär ondska och inget annat än ren propaganda. Men detta var inget som bara var taget ur luften. I Daily Express (1933) kunde man läsa följande rubrik: ”Judea Declare War On Germany” och 1938 blev den tyske diplomaten Ernst Eduard vom Rath brutalt likviderad av juden Herschel Grynszpan (i Frankrike), något som i sin tur utlöste ”Die kristallnacht”. Uttalanden från Hitler om att en “Internationale Clique” konspirerat mot Tyskland, ekonomiskt, andligt och politiskt, hade verkligheten som grund. Tysklands reaktioner var alltså både rationella och fullständigt förståeliga. Judiska krafter blev efter detta, med verkligt goda grunder, betraktade som Rikets fiender. Något man som regel blir när man förklarat krig.

Vi har i efterhand fått höra att alla reaktioner emot judar i Tyskland var oprovocerade, irrationella och ren och skär ondska som uteslutande berodde på antisemitism. Som en del av efterkrigstidens propaganda och psykologiska krigföring mäktade de judiska kommunisterna, med god hjälp av de allierade (före, under och efter förberedelserna till Nürnbergprocessen, t. ex.) att skapa myten om en ”Förintelse” (och rekonstruerade efter kriget något som enligt uppgift skulle ha varit en gaskammare, i Auschwitz) som har visat sig att vara ”det perfekta vapnet” mot vår moral, vårt samvete och vårt fria tänkande. Som all annan religion: Den gör oss till slavar, och kräver vår tro och lydnad. Och i detta fall: Tron på judendomens heligaste brännoffer (grekiska: ”holocaust”, från Septuaginta).

Själva blåkopian till denna myt kommer naturligtvis från de sovjetiska ”gulag” där tiotals miljoner vita, kristna ryssar blev mördade. Inspirationen till denna myt kunde inte ha kommit från något annat håll. Genom att framställa sig själva och sitt folk som ett offer, lyckades judarna uppnå en immunitet som till synes verkar göra dem fria från ansvar, skuld och medverkan till det andra världskriget. Detta religiösa ”brännoffer” (”holocaust”) har gett dem det som den judiska lobbyn och den sionistiska rörelsen alltid har strävat efter; nämligen palestiniernas jord (som de har lika lite rätt till som engelsmännen eller romarna har, historiskt sett), kontroll över ekonomin, media, och ”världens mäktigaste man”; nämligen den amerikanska presidenten. Hela detta projekt om ”holocaust” (soon at a theatre near you!) är inget annat än religion, metafysik och en utspekulerad myt vars enda uppgift är den absoluta kontrollen över vårt tänkande och vårt samvete, samt att ge judarna total immunitet. I motsättning till denna metafysik, är historiografi en vetenskap som inte bygger på övertro, myter eller emotioner. Och i vilket annat område inom vetenskapen är det ”förbjudet” att ställa kritiska frågor till vedertagna sanningar? Och är det vetenskap eller religion när man i vissa länder fängslas för att ha en välgrundad åsikt som strider mot Den Vedertagna Sanningen?

Enligt den judiska skriften Talmud och (bland andra) den judiska sekten Chabad Lubavitch (här och här) är inte hedningarna något annat än boskap. Hedningarna har en satanisk själ, enligt Talmud, och vårt enda syfte i tillvaron är att tjäna judarna. Detta återspeglar sig i den skuld, det dåliga samvetet, och vår skuldbaserade ekonomi, som vi tyngs av och viker oss inför. Vi är i sanning slavar under denna “Internationale Clique”. Det är därför heller inget under att Hitler ville ha en uppgörelse med hela detta tänkande, som t.ex. genom att göra sig kvitt med ”staten inom staten” (nämligen den privatägda centralbanken och internationell judisk finans).

Vid sidan av denna psykologiska, andliga och socioekonomiska krigföring mot vårt folk, har organisationen ”Paideia” genom judinnan (israelen) Barbara Spectre försökt att överbevisa svenskarna och alla oss andra om att Europa måste bli mångkulturellt och att judarna kommer spela en central roll i detta . Naturligtvis! Det passar som handen i handsken. Intressant är också att det grekiska ordet ”Paideia” just betyder ”uppfostran”. Här skall vi alltså uppfostras av en judisk organisation till att bli mångkulturella.

Det är hög tid att vi vaknar upp inför dessa sammanhang och med all vår kraft motsätter oss denna förgiftning av både vår själ, vår ande och vår kropp! I judiska texter (som t.ex. i Talmud), och hos Chabad Lubavitch, finner vi ett hat och en vrede mot vårt folk, vår ras och vår religion som i alla andra sammanhang, om det hade varit tvärtom, hade blivit stämplat som rasism och hat. Om jag hade sagt att judarna har en satanisk själ och är djävulens barn (och därmed citerar Jesus), vilka reaktioner hade jag då inte mött? Man kan i Talmud läsa att Jesus blir kokad i sin egen avföring, i helvetet, och att han var son till en hora. Detta är något som tydligen har gått de ”kristna” sionisterna helt förbi!

Det finns  uppenbarligen en agenda bakom detta mångkulturella Europa och både Paideia, English Defense League, Norwegian Defense League, Chabad Lubavitch och liknande organisationer, bidrar uteslutande till ytterligare splittring och härskande av och över de europeiska folken. Samt ökad invandring, fler och fler konfrontationer mellan etniska grupper, ”röda zoner” med storlek som hela stadsdelar, ett Europa som snart kommer att stå i brand, på randen av social och ekonomisk kollaps. Också tack vare ett smutsigt privatekonomiskt system (Centralbanken, Världsbanken och den internationella valutafonden). Ingenting av det som nu utspelar sig är tillfälligt, snarare tvärtom!

När det gäller myten om judarnas brännoffer, är sannolikheten inte så stor att det som blev framlagt under Nürnbergsprocessen skulle ha överlevt en modern rättsinstans. Men så var det också en militärtribunal! Och sannolikt blev både bekännelser och erkännanden framtvingat med hjälp av tortyr. Ett exempel är Höss erkännande angående hans brott som ledde till att över 4 miljoner människor blev mördade i Auschwitz. Efter Sovjetunionens fall, då sovjetiska dokument slutligen blev tillgängliga, kom det fram att 1 miljon människor dog i samma läger. Detta är också idag det officiella talet, medan det fram till 1993 var 4 miljoner. Så varför skulle Höss erkänna delaktighet i ytterligare 3 miljoner dödsfall, om det nu inte på förhand var bestämt vilka erkännanden han skulle komma med?

Vi kan också lägga märke till att det mystiska talet ”6 miljoner judar” cirkulerade både i litteratur och media både före och under det första världskriget. Talet tog som utgångspunkt det antalet europeiska judar i Europa före det första världskriget, och har senare blivit kvar som en symbol. Och dessutom: Drar man bort de 3 miljoner som Höss ljög om, så blir inte siffran 6 miljoner judar, utan närmare 3 miljoner. Men talet är nog efter all sannolikhet också lägre än så. Sanningen är nog den att de flesta av dessa var offer för den förfärliga tyfusepidemi som tyskarna var tvungna att ge upp kampen mot, ironiskt nog pga. bristande tillgång på Zyklon B. Som bekant bekämpade tyskarna tyfus med hjälp av Zyklon B; tyfussmittan sprids nämligen av löss; därför användandet av avlusningskammare, som då faktiskt var de enda gaskammare som någonsin använts i tyska koncentrationsläger.

En annan sak som sällan eller aldrig nämnts i detta sammanhang, är att tyska vetenskapsmän var de första att framställa syntetisk olja och gummi från kol. Och förekomster av kol var det rikligt av i områdena runt Auschwitz. Det verkar också lite absurt att tyskarna använde både pengar och resurser på att bekämpa tyfus (som smittas genom löss), difteri och andra sjukdomar, för att därefter gasa ihjäl sin egna billiga arbetskraft. Kanske kan dessa vittnesutsagorbidra till en sannare bild av vad som i verkligheten skedde i dessa läger; konserter, orkestrar, barnteater, fotbollsmatcher, postkontor, bibliotek, osv.Något som vittnar om hur tyskarna tänkte och handlade, jämförelsevis med de judiska gulaglägren.

https://www.youtube.com/watch?v=aJYexBnOnc

Hela processen (Nürnbergprocesserna, rättsuppgörelsen, efterkrigspropagandan och den akademiska historiografin) vittnar om de allierades (inkl. judarnas) desperata försök att frånskriva sig allt ansvar och all skuld för det andra världskriget och dess krigsförbrytelser, som t.ex. judarnas krigshets emot Tyskland. Pricken över i:et är då självklart dessa gaskammare. Att ett skyddsrum skulle byggas om till en gaskammare under slutet av kriget, under ökad allierad aktivitet, är inget annat än absurt! Saknaden av tekniska faciliteter jämfört med de faktiska gaskamrarna (dvs. avlusningskamrarna), är slående. Detta, tillsammans med saknaden av spår av Zyklon B i de antagna gaskamrarna osv., är ett milt sagt problematiskt skepp att hålla flytande. Listan skulle bli alldeles för lång för att få plats i en artikel som denna. Frågan är ändå: Vad var det som de allierade så desperat försökte att skyla över, och vad nödvändiggjorde denna fantastiska judiska myt om ett heligt brännoffer? Frågorna är många, och de förtjänar att bli besvarade.

De flesta av dessa svar kan finnas genom att undersöka både Sovjetunionen och kommunismen som ett tvärs igenom judiskt projekt. Likvideringen av tsaren och hans familj (med kvinnor och barn!), nedbränningen av kyrkor (något som varken Hitler eller NSDAP förespråkade) de fruktansvärda gulaglägren och avrättandet av präster osv. är bara toppen av det förfärliga och hemska isberget i ett iskallt kommunistiskt hav. Meningen här är inte att försvara kristendomens grundläggande vision eller dess maktutövande i statliga angelägenheter (exempelvis politik, ekonomi och utbildning) utan endast att konstatera det faktum att tsar-riket stod i vägen för det judiska projektet, nämligen den ryska revolutionen med allt vad det innebär. En intressant notering här är att Hitler förblev inom den katolska kyrkan hela livet, eftersom han förstod att kampen mot kyrkan var en missriktad socialism som skulle splittra det tyska folket och resultera i kommunismens illusioner om klasskamp. Det bör dock understrykas att kristendomens grundläggande syn inte har någon plats inom nationalsocalismen.

Detta projekt var på god väg att etablera sig också i Europa och särskilt då i Tyskland. Också i Norge etablerade det sig ”röda celler” och Arbeiderpartiet anslöt sin till Den kommunistiska Internationalen och mottog ekonomiskt stöd och fick även besök av självaste Trotskij, eller rättare sagt juden Lev Davidovitsj Bronstein. Med judisk finans, Balfourdeklarationen, ”det judiska problemet” och drömmen om en judisk stat (som judarna måste offra något för ifall de skulle ha något hopp om förhandlingar efter kriget när land skulle fördelas), var alla element i den judiska propagandan som fick både England, Frankrike och till slut USA att kasta sig in i kriget mot Tyskland; det enda landet i Europa som kunde ha varit ett alternativ till det Europa (och USA) som vi idag bevittnar. De flesta konflikter idag (militära som finansiella) är antingen bundna till Israel eller det sionistiska USA, som i sin tur resulterar i ett Europa på randen till full katastrof. Det Norge som allierade sig med det enda landet som kränkte norsk neutralitet (!), bland annat genom att minera norska farvatten, skördar nu frukterna av detta vansinniga projekt.

Det finns alltså ett sammanhang mellan det som skedde i Sovjetunionen och Tyskland och det som nu sker i både EU och i USA. Och tittar man närmare på den kommunistiska ledningen, så var den 100% kosher! Karl Marx hette egentligen Mordechai Levy. Trotskij hette Bronstein. Andra framträdande personer (och kommissarier) var Lev Kamenev (Rozenfeld), Zinoviev(Apfelbaum), Alexander Pavrus (Israel Gelfand) och Jacob Sverdlov; förste president och ansvarig för likvideringen av Tsaren och hela hans familj. Vidare var ledningen i den hemliga polisen huvudsakligen judar (Under the Sign of the Scorpion, 2002). Det är heller ingen hemlighet att det var judisk finans som finansierade bolsjevikernas revolution. Den tyske juden Max Warburgsände miljontals dollar till Trotskij och Lenin för att finansiera deras försök att störta Tsaren, något som de lyckades mer än bra med. Även den amerikanske juden Jacob Schiff (New York Banking House) var med och finansierade detta folkmord som den judiska ledningen i Sovjetunionen låg bakom.

Efter Sovjetunionens fall verkar detta projekt fortsätta både i Europa och i USA, Det är inte längre kommunister, utan ”nykonservativa turbokapitalister” (så kallade ”neo-cons”), som om ormen bara ömsat skinn! Det jobbas hårt för att ändra både grundlagar och konstitutioner. I USA är religiösa symboler, som exempelvis kors förbjudna på offentliga egendomar, medan Menoran (som är en väldigt laddad judisk symbol) tänds utanför Vita Huset. Ja, det tycks inte plåga någon, och särskilt inte när den tänds av USA:s näst mäktigaste man, nämligen juden Rahm Emanuel (tidigare stabschef under Obama), med dubbelt medborgarskap (amerikanskt och israeliskt). Men nu säger man ju inte heller ”Merry Christmas” längre, utan: ”Happy Hanukkah”. Man ska heller inte lära sig något om sitt kristna kulturarv, och kristna paragrafer skall bort från skolan, lagar och konstitutioner. Detta är bara ett nytt och mer sofistikerat tillvägagångssätt att bränna kyrkor på. Att lära sig om judarnas heligaste brännoffer (”Holocaust”) är obligatoriskt. Även i Norge skickar vi våra ungdomar på en obligatorisk pilgrimsfärd till både Tyskland och såklart Auschwitz i Polen. Att manipulera folks samveten hör religionen till (och är ett viktigt vapen) och det är just det detta handlar om. På ett djupare plan lär man sig att man står i en eller annan form av samvetsskuld till judarna och Israel. Att dagens tyskar på något som helst sätt skulle vara ansvariga för sina fäders missgärningar är som hämtat från Leviticus (Tredje Mosebok)!

Den uppmärksamme läsaren lägger naturligtvis märke till att jag varken är kristen eller talar för kristendomen. Jag erkänner som ett historiskt faktum att exempelvis § 2 och liknande lagar i andra länder, samt kungahus och kyrkor hade mäktat att bygga upp en mur runt Europa, som i stor och viktig grad höll judarna , bland andra, utanför. Att detta nu har rasat, mycket tack vare Det judiska projektet är ett tveeggat svärd. Vi har inte fått tillbaka vårt förkristna och genuina kulturarv och har i allra största grad blivit ”talmudifierade”. Där vi tidigare hade fienden utanför Europas fästning har vi nu fienden mitt ibland oss och de är i färd med att slita oss i stycken inifrån! Detta var inte heller ett främmande ämne för NSDAP, något som resulterade i att kyrkan blev fråntagen sin politiska makt snarare än att erkänna kommunisternas klasskamp. Kampen mot kristendomen är en viktig del av Kampen, men alternativet är inte klasskamp, splittring, heliga brännoffer, judendom eller islam för den sakens skull. Detta måste vara glasklart.

Men det är inte bara på det politiska, religiösa, kulturella och andliga planet som USA liknar det tidigare Sovjetunionen. Vart får presidentkandidaterna sitt finansiella stöd ifrån? Vilka lobbygrupper är de mest inflytelserika i USA? Och är det en konspirationsteori att säga att judarna styr den amerikanska median (propagandamaskineriet)? Vem äger t.ex. NBC? Jo, Brian Roberts/Jeff Zucker; vem äger CBS? Murray Rothstein (alias Sumner Redstone); vem äger ABC? Robert Iger; och slutligen, CNN? Carl Icahn. Och den tryckta pressen? Time Magazine ägs av Richard Stengel/Gerald Levin; The New York Times ägs av Arthur Sulzberger (med familj); och Newsweek? Jane Harman och Hollywoods Barry Diller.

Hur ser det ut i Vita Huset? Vem är presidentens närmaste? Här måste jag överlämna läsaren till egna undersökningar. Från hans nuvarande och föregående stab, kan likväl nämnas: Rahm Emanuel, James B. Steinberg,Gary Gensler, Lawrence Summers, Dennis Ross, Jared Bernstein, Mary Schapiro, David Plouffe, med flera. Vid sidan av dessa medarbetare kommer då naturligtvis de inflytelserika organisationerna AIPAC, Jewish Defense Leauge, American Jewish Congress och tidigare nämnda Chabad Lubavitch, med flera med flera.

Det står inte bättre till i EU heller. Här i Norge (som på de flesta områden är juridiskt knutna till EU) bekämpar man inte kristendomen (eller vårt kulturarv) för att ersätta den med de fornnordiska idealen, eller det som är mer ursprungligt och äkta norskt. Nej, man ska invigas i tron på det heliga, judiska brännoffer, vårt samvetes väktare. Och ”talmudisterna” ger sig inte förrän de har satt varaktiga spår efter sig i skolor, finans, politiken, media, kulturen, underhållningen och i den något mer suspekta och dekadenta industrin.

Det som skedde i Sovjetunionen, försöksvis i Tyskland, sker nu både i USA och i Europa. Detta, alltså, vid sidan av de strävanden som görs för att förändra Europa till ett multikulturellt Europa. Och varför skulle en israel (Barbara Spectre) och hennes organisation (Paideia) vara så intresserade utav det? Kan inte hon bara sticka tillbaka till Israel och se till att israeler och palestinier kan integreras och leva ihop i ett mångkulturellt Mellanöstern? Men nej! Och detta är ju inte något som görs av kärlek till hedningarna! Vi vet mycket väl vad både Talmud och Chabad Lubavitch, bland många andra, tycker om hedningarna! Detta projekt tjänar endast ett folk, och det är den “Internationale Clique”!

Av detta kan vi också sluta oss till att det inte är muslimerna som styr media, den internationella ekonomin, eller som har de starkaste lobbygrupperna. Där judarna tidigare utpekade Tsaren, det kristna Ryssland, eller Tyskland (eller vilket land som helst som vågar att öppna käften) som fiender och syndabockar, är det idag – i och genom Israel – muslimerna som är den stora syndabocken och som enligt uppgift (enligt den judiska pressen) ska ligga bakom nästa ”Förintelse”. Detta är det på tiden att vi uppvaknar för. Mångkulturalismen och invandring är inget annat än ”biologisk krigföring” mot vårt folk, vår ras, vår kultur och vårt Europa!

Men Paideia är inte en islamistisk organisation, utan en judisk, ledd av israelen Barbara Spectre! Även i USA är de tyngsta judiska organisationerna både för och direkt medverkande till den vanvettiga invandringen som skett till landet. Många talar om den hotande ”islamiseringen” med den största självklarhet, medan det man i realiteten är vittne till, både före, under och efter andra världskriget (för att välja en tidpunkt i historien) är inget annat än internationell judefiering.

Detta är bara början på de många saker som måste erkännas och tillmötesgås ifall man på allvar önskar att göra något åt invandringen, mångkulturalismen och internationalismen. Invandringen till vårt land är som sådan ett symptom, och en liten (men väldigt allvarlig) del av en större och mer komplex bild. Norge skördar med andra ord konsekvenserna av de val våra politiker har tagit (och alltjämt tar) och vi har kanske alltid varit, när sanningen skall fram, i ett främmande folks hand och makt. Och sanna mina ord: Detta är bara början.

Av: Stig Roar Wangberg

”Gammelmedia” = judisk

Av , Ursprungligen publicerad på Nordfront.se 

SVENSK GRUNDLAG. Att judiskt storkapital har monopol på merparten av ”svensk” massmedia utgör ett allvarligt hot mot svensk grundlag. Det är dags att vi återupprättar svensk åsikts- och yttrandefrihet.

Låt oss först bevisa denna tes, och sedan förklara varför detta är ett allvarligt hot mot svenska medborgares grundlagsstadgade rättigheter.

Carl-Johan-Bonnier_krossa_dem

Beviset på tesen ”‘gammelmedia’ = judisk”

  • Schibsted-koncernen: Till Aftonbladets och Svenska Dagbladets största ägare hör enligt Aftonbladet ”direkt och indirekt JP Morgan, Goldman Sachs och Bank of New York Mellon” – alltså judiska storbanker.
  • Bonnier-koncernen: Den judiska familjen Bonniers äger exempelvis Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri, Bonnier Tidskrifter, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Svensk Filmindustri och TV4. Dessa mediabolag är enbart toppen av isberget över vad Bonniers äger.
  • Stampen-koncernen: Den judiska familjen Hjörne äger genom Stampen bland annat Göteborgsposten.

Utöver dessa koncerner så har vi MittMedia-koncernen som ägs av en suspekt och insynsskyddad stiftelse, Nya Stiftelsen Gefle Dagblad. MittMedia agerar precis enligt samma radikala, kulturmarxistiska/liberala och svenskfientliga doktrin som koncernerna ovan gjort sig så hatade för.

Lögner om Bonniers och Hjörnes judiskhet
En del brukar ljuga och påstå att varken familjen Bonniers eller familjen Hjörne är judar, något som alltså inte stämmer. Exempelvis menade Carl-Johan Bonnier, styrelseordförande och ledande ägarrepresentant inom Bonnierfamiljens företag, på motsatsen då hans egen tidning Dagens Industriintervjuade honom.

Han fick nämligen frågan ”Stör det dig att kopplingen mellan familjen Bonnier och judendomen ofta görs?”, varpå han då svarade:

Nej inte alls, det judiska arvet känns ändå som grundläggande för släkten.

Gällande Hjörnes judiskhet blev detta utrett på Flashback:

Vare sig Harry Hjörne och Lars Hjörne var judar men Lars Hjörne var gift med en judinna och de fick en judisk son, Peter Hjörne, varpå släkten Hjörne blev judar och judisk makt över media kunde öka tack vare detta förhållande.

Peter Hjörne gjorde sig även känd då han betalade biobiljetter till samtliga gymnasieelever i Göteborg så att dessa fick se filmen Schindlers List. Filmen baserar sig dock på en novell i kategorin fiction, något som de unga göteborgarna med största sannolikhet var helt omedvetna om då de blev indoktrinerade i ”Förintelse”-bluffen.

Svenskar terroriseras av icke-svensk massmedia
På pappret ska svenska medborgare ha rätt till yttrandefrihet, åsiktsfrihet och föreningsfrihet. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut eftersom dessa judiska publikationer kommit på att ifall de terroriserar svenskar som uttrycker en viss typ av åsikter, så innebär detta att yttrandefriheten kan beskäras godtyckligt av de förstnämnda.

Svensk grundlag är alltså underställd den oerhörda makt som icke-svensk massmedia besitter. På detta vis har nämnda mediekoncerner fullständigt missbrukat sin makt och piskat svenska folket till att inte våga motsätta sig att Sverige konsumeras av flykting-strömmar från sionistiska krig och ett överbefolkat Afrika.

Dessa orättfärdiga och folkrättsvidriga krig har föga förvånande frambringats genom en amerikansk kongress i knäet på lobbygruppen AIPAC, uppbackade av det sionistiska mediemonopolet i USA.

Här är ett exempel på grundlagsfientliga förföljelser:

Den judiska Bonnier-publikationen Expressen gjorde sig ökänd i slutet av 2013, då de gjorde ”hembesök” hos svenskar som vågat nyttja sin grundlagsskyddade yttrandefrihet anonymt.

Redan 1936 beskrev Oscar Landahl situationen i Sverige på detta vis:

En affärsman vågar inte, för att inte riskera att förlora sin kundkrets, tala om att han är antisemit. En anställd får vara beredd på att bli avskedad från sin plats, om han tillkännager sin eventuella antijudiska ställning. Tjänstemän av alla slag kan ha vilka åsikter som helst och offentliggöra dessa de riskerar intet. Men om man säger, att man är antisemit då blir det en annan situation. Gå till Dig själv, och Du måste erkänna, att vi har rätt. Vi har väl ”demokrati och frihet”!?

Då det gått så långt, att svenska medborgare, som i dessa dagar så ofta besjunger sin nuvarande frihet, inte vågar i sitt eget fädernesland opponera sig mot ett främmande folks inflytande för att inte förlora sin försörjning och sitt anseende, då måste väl detta vara tillräckligt bevis på att det finns en [censur pga. Hets mot folkgrupp].

Hur återupprättar vi svensk yttrandefrihet?
Svaret på den frågan är enkelt. Svenskar måste konkurrera ut denna massmedia och byta ut de förrädare som ockuperar Riksdagen. Vi måste återta ”systemet” och sätta oss själva som herre på täppan över det land som rättmätigen tillhör svenskar. Då vi befinner oss i maktställning kan vi skrota åsiktslagar likt ”Hets mot folkgrupp”, en lag som för övrigt tillkom just genom judiska påtryckningar på Sveriges politiker.

Frimurarpolitiker med dolda lojaliteter, grundlagsfientlig icke-svensk massmedia och dess frambringade vänsterextremism är främmande makt som vi blivit nödgade att vinna över.

Klaga inte -- kämpa! Seghet och kamp lönar sig!

Svenskarnas samhälle har råkat ut för naturens obönhörlighet. Nu gäller det att vi får skinn på näsan och kämpar likt aldrig förr! Den förtryckande och icke-svenska massmedian är beroende av att kunna betala sina underhuggare — detta gör ditt ideella arbete inom alternativ-media till ett vapen mot förtryck!

Kampens timma är slagen! Mobilisera dig till alternativ-media!