Etikettarkiv: Kevin MacDonald

Kevin MacDonalds trilogi om judendomen

IDEOLOGI. Mikael Karlsson introducerar och analyserar Kevin MacDonalds arbete om judendomen som en gruppevolutionär strategi.

Kevin MacDonald.

I denna text avser jag ge en introduktion till professor Kevin MacDonalds arbete såväl som en enkel analys om hans tankar kring vitas intressen. Ämnet har aktualiserats då Kevin MacDonald figurerat i två avsnitt av Radio Nordfront (#29 och #30) samt hållit ett anförande på NPI-konferensen, besökt Sverige två gånger i år och deltagit i podcasts med Red Ice Radio, David Duke ochRichard Spencer.

Trilogin om judendomen
MacDonald är mest känd för tre volymer som analyserar judendomen som en gruppevolutionär strategi: A People That Shall Dwell Alone, Separation and Its Discontents och The Culture of Critique. Den senast nämnda finns utgiven på svenska som Kritikkulturen och är den ur politisk synvilkel viktigaste, eftesom den behandlar judiska intellektuella rörelser som format det kulturella och politiska utvecklingen i västvärlden. Kritikkulturen behandlar i huvudsak tre intellektuella rörelser.

Den boasianska antropologin
Den judiske antropologen Franz Boas kom att förändra synen på mänsklig evolution på mycket kort tid. På slutet av 1800-talet betraktade man den mänskliga utvecklingen ur ett darwninistiskt perspektiv. Man ansåg att mänskliga raser hade uppstått genom samma mekanismer för naturligt urval som gällde för andra arter och att skillnaderna mellan raser var grundade i biologi. MacDonald beskriver hur Boas, som utseddes till chef för den nybildade avdelningen för antropologi vid Columbias universitet 1889, lyckades förändra synen på skillnader mellan grupper av människor. Den darwinistiska synen ersattes av en förklaringsmodell baserad på kultur som drivande faktor och denna innehöll element av radikal kritik mot det västerländska samhället.

Franz Boas.

Boas antropologiavdelning beskrivs som en avbild av judiska religiösa församlingar; en auktoritär ledarfigur om vilkas gunst deltagarna tävlar, kväsandet av dissidenter med avvikande uppfattningar och en djup misstänksamhet mot icke-judar. Endast ett fåtal i den inre cirkeln kring Boas var icke-judar, men dessa gavs ibland framträdande roller för att inte framföra bilden av kulturell antropologi som en judisk rörelse. Ett exempel är Margaret Mead, som utförde den nu vederlagda studien Coming of age in Samoa. MacDonald beskriver hur boasianerna kunde konkurrera ut andra tänkare genom att arbeta som en sammasvetsad grupp med ett förbestämt mål, att misskreditera evolutionärt tänkande kring mänskliga populationer. Detta arbetssätt är inte förenligt med den vetenskapliga metoden, men effektivt som en form av aktivism.

Freud och psykoanalysen
Sigmund Freuds subversiva psykoanalys har mycket gemensamt med den boasianska antropologin som rörelse betraktat. Juden Freud omgav sig mestadels med andra judar och den psykoanalytiska rörelsen var utpräglat judisk. Freud var medveten om sin starka judiska identitet och såg sitt arbete i alla fall delvis som en kamp mot det icke-judiska samhället. Han identifierade sig med Hannibal som förde krig mot romarna, och menade att Carl Gustav Jung som arier (Freuds egna ord) inte i grunden kunde förstå psykoanalysen. Tanken att psykisk ohälsa kommer från undertryckande av sexuella drifter kommer från psykoanalysen liksom mycket av det tankegods som skulle underbygga den sexuella revolutionen. Uteslutandet av oliktänkare, den auktoritära och rabbinliknande ledarrollen samt bristen på vetenskaplighet kännetecknar psykoanalysen såväl som den boasianska antropologin.

Sigmund Freud.

Frankfurtskolan
Frankfurtskolan är ansvarig för den så kallade kulturmarxismen. Principiellt kom Frankfurtskolans teoretiker att betrakta marxismens misslyckande som en kulturell fråga. Endast genom att förändra den västerländska kulturen trodde man sig kunna nå sina skiftande men alltigenom utopiska visioner. Kulturmarxismen är en sorts symbios av marxism och freudiansk psykoanalys, en radikal individualism där individen ska brytas ut ur förtryckande strukturer och tankemönster som kan leda till fascism och antisemitism.

Max Horkhemier skakar hand med Theoror Adorno.

Frankfurtskolan var helt dominerad av judar som Theodor Adorno, Herbert Marcuse, Erich Fromm och Max Horkheimer. Rörelsen hade inte en auktoritär ledare utan leddes vid varje given tidpunkt av ett fåtal tänkare, men i övrigt återkommer mönstren från tidigare exempel. Man uteslöt medlemmar som avvek från läran och presenterade djupt ovetenskapliga resultat som vetenskap. Det fanns dock från Frankfurtskolans sida en större ärlighet kring detta i och med att man menade att man försökte presentera vetenskapliga rön till stöd för sin ”moraliskt nödvändiga” lära, men att vetenskap i den traditionella västerländska meningen aldrig varit skolans uppgift.

Förutom dessa grupper analyseras förhållandet mellan judarna och vänstern, den judiska kritiken av den icke-judiska kulturen och den avgörande judiska påverkan på USAs invandringspolitik. Sammantaget ges en bild av en djup och bestående intressenkonflikt mellan judar och icke-judar där judarna framför allt under 1900-talet på grund av flera nyckelfaktorer kunnat påverka den mycket större gruppen icke-judars samhällen, politik och kultur till sin fördel. I skriften Att förstå det judiska inflytandet som kompletterar Kritikkulturen utforskas detta ytterligare och fyra judiska egenskaper som lett till framgång presenteras: hyperetnocentrism, hög intelligens, psykologisk intensitet och aggressivitiet.

Att förstå oss själva
På senare tid har Kevin MacDonald studerat vita människor och vår kultur. MacDonald beskriver att när han började skriva om judendomen var det från ett opolitiskt perspektiv och att han var vänsterinriktad tidigare i livet, men genom sina studier utvecklades i en nationalistisk riktning. Det tycks vara detta som motiverat honom att utforska vår egen evolutionära historia och förstå den kultur vi skapar och hur den avviker på avögrande områden från mer stam- och släktskapsorienterade kulturer bland andra folk. I följande föredrag ger MacDonald sin syn på de psykologiska mekanismer som leder vita folk till att tappa makten i sina egna länder, då främst ett fenomen han kallar patologisk altruism.

 

Vidare arbetar MacDonald på en bok om vita människors ursprung. Då boken inte är klar kommenterar jag ämnet med viss försiktighet. MacDonald verkar ansluta sig till åsikten att dagens européer är ättlingar till framför allt två grupper: jägar-samlarfolken som flyttade norrut på kontinenten allt aftersom inlandsisen drog sig tillbaka, och indoeuropéerna som senare invaderade Europa i vågor från sitt urhem på den pontiska stäppen. Dessa två grupper hade distinkta sätt att leva. Jägar-samlarfolken var individualister som bildade grupper baserat på arbetsförmåga och identifiering med gruppens normer, en typ av hypermoraliskt synsätt som kan ha varit fördelaktigt då asocialt beteende, stöld av gemensamma resurser, våldsamhet och så vidare kunde äventyra hela gruppens överlevnad då man ofta levde på små marginaler. Det verkar inte ha förekommit några hierarkier eller sociala klasser. Indoeuropéerna var å andra sidan mer kollektivistiska, mer benägna att bilda grupper baserad på släkt- eller klantillhörighet och framför allt styrda av krigararistokratier och kungar. De drev jordbruk men var framför allt boskapsskötare och höll sig med hästar. MacDonald verkar vara intresserad av samspelet mellan dessa två grupper och vilka av deras egenskaper som dominerar våra samhällen idag. MacDonald diskuterar från med Richard Spencer i den senares podcast här.

Modell för Indoeuropeisk expansion enligt kurganhypotesen.

Personliga slutsatser
Kevin Macdonalds skrifter är i min mening det aboslut viktigaste som skapas på det teoretiska planet idag för alla som är intresserade av vita folks överlevnad. Jag har aldrig hittat någon saklig kritik som kunnat vederlägga den fakta han framför. I stället används tekniker för att skuldbelägga, demonisera och ignorera MacDonalds arbete. När en instinktiv antipati gentemot judenheten tidigare har lett till irrationella utspel och mindre noggrann kritik där myt och sanning blandas, har MacDonald lyckas avmystifiera judendomen. Judendom förstådd som en gruppevolutionär strategi är ett vetenskapligt legitimt synsätt, då sådana strategier är allmänmänskliga men tar olika uttryck hos olika grupper, beroende på arv och miljöfaktorer liksom historiska processer. Judefrågan är vetenskaplig, som Nationell.nu skriver.

Det verkar som att MacDonalds arbete rör sig mot en slutlig analys med två komponenter. Den ena är en förståelse för judendomen och dess fientlighet mot vita samhällen, den andra en förståelse för oss själva. Varför är vi unikt sårbara för moralargument? Hur har vi lurats att agera mot våra intressen som grupp? Svaren på dessa frågor kommer förhoppningsvis att presentera en väg ut ur den svåra situation som framför allt västvärlden befinner sig i. Ett argument som har utkristalliserat sig är att moral är otroligt viktigt, och att presentera den nationella saken som moraliskt rätt är av stort värde för att övertyga den större massan. Förhoppningsvis presenteras en samlad bild av hur vi kommer vidare i kampen för våra etniska intressen i MacDonalds kommande bok.

 

Social tillit

SAMHÄLLE. Mikael Karlsson skriver här om social tillit och menar att detta begrepp som har stor betydelse för hur ett samhälle ser ut också hör ihop med ras.

samarbete

Den tillit som människor känner för varandra inom en given grupp är en avgörande faktor för den levnadsmiljö som gruppen kommer att skapa. Samhällen som har hög social tillit kännetecknas av att människor litar på varandra oberoende av släkt- och vänskapsband och har förtroende för allmänna institutioner, exempelvis rättsväsendet. De nordiska länderna har ständigt utmärkt sig genom mycket hög social tillit. De flesta läsare kan säkerligen känna igen sig i att en äldre person berättar att de aldrig låste dörren när de åkte hemifrån – förr i tiden.

En hög social tillit innebär inte att samhället kännetecknas av många nära personliga kontakter. I stället kan det sägas att man förutsätter, utan att ha träffat en given person innan, att denne agerar enligt vissa normer och sociala regler. Man utsätter inte andra för brott, man ljuger och bedrar inte, man agerar inte egenmäktigt mot andra oavsett grupptillhörighet. Det ingår ofta föreställningar om att man hjälper människor i nöd förutsättningslöst. Samma beteende förväntas av allmänna institutioner, man ska exempelvis inte behöva känna handläggaren på Försäkringskassan för att få den lagstadgade ersättningen man ansöker om.

Låg social tillit kännetecknas av misstro mot människor och institutioner. I ett land där det råder låg social tillit litar man inte på människor som man inte har personliga kopplingar till. Vid mycket låg tillit kan man prata om klansamhällen där endast släktband kan garantera ett ömsesidigt förtroende. I sådana samhällen behandlas den grupp som för närvarande har makten betydligt bättre av allmänna institutioner än andra grupper, som ofta diskrimineras.

I rapporten Race and Trust av Sandra Susan Smith vid Berkeleys universitet görs ett försök att analysera den omfattande forskning som finns på området social tillit och ras. Vissa siffror kan vara på sin plats för att illustrera skillnader som finns. Generellt sett uppvisar minoriteter i USA mindre social tillit än vita, och den största skillnaden finns mellan vita och svarta. I en studie från 1997 svarade 51% av vita att folk generellt är opålitliga medan 81% av svarta gav samma svar. Svarta tenderade också i mycket högre grad än vita att anse folk vara orättvisa och ohjälpsamma. I en studie från 2007 ansåg man att 41% av vita svarat på ett sätt som placerar dem i gruppen med hög tillit, medan endast 20% av svarta och 12% av latinamerikaner tillhörde densamma. Intressant kan vara att studien från 1997 som hänvisas till ovan noterade att folk som kan spåra sitt ursprung till Skandinavien eller Storbritannien sedan flera generationer tillbaka visade minst social misstro.

Som brukligt är hänvisas gruppskillnader i första hand till socioekonomiska faktorer. Detta har dock inte kunnat förklara skillnaden i social tillit mellan svarta och vita enligt Smith. Den sociala tilliten bland de rikaste svarta visade sig vara lika stor som bland de fattigaste vita. Härefter snurrar Smith in sig i resonemang om segregation, diskriminering och orättvisa. Det finns dock betydligt enklare förklaringar baserade på allmänt känd fakta.

För det första kännetecknas Afrika och stora delar av Sydamerika av generellt låg social tillit. Korruption, brottslighet och rena klansamhällen är vanligt förekommande. I exempelvis Sydafrika där vita är en förtryckt minoritet råder det alltjämt låg social tillit svarta emellan samt låg social tillit mellan grupper av svarta, tidvis ren fientlighet. Ett mönster är lätt att urskilja på global nivå även om förhållanden i de aktuella mätområdena givetvis spelar in.

kenya 2

Vidare har låg social tillit även en koppling till etnocentrism. Dr. Kevin MacDonald har övertygande visat den biologiska grunden för individualism och altruism bland vita, framför allt från Norden stammande folk. Nordens folks evolutionära bakgrund kännetecknas av grupper av jägare-samlare som, i kamp mot naturens hårda villkor, accepterade som medlemmar i gruppen de som följde gruppens normer och kunde bidra till gruppens överlevnad. Detta innebär en i grunden inkluderande inställning till människor och ett objektivt bedömningssytem som tar liten eller ingen hänsyn till släktband. Det genetiska arvet från dessa jägare-samlare är speciellt framträdande i Norden, som inte i någon större utsträckning historiskt koloniserades av jordbrukare från medelhavsregionen. Till detta hör även att Norden var lågbefolkat relativt till andra bebodda områden.

Där klimatet varit mer fördelaktigt och befolkningen varit betydligt större har konkurrens med andra grupper varit normen, Mellanöstern är typexemplet på detta. Att bedöma individer efter förtjänst och inrätta en objektiv och universell rättvisa är i det fallet kontraproduktivt. Utvecklingen har favoriserat etnocentrism, grupptillhörighet baserat på släktband samt en moral för ingruppen och en annan gentemot utomstående. Detta väl kända samband går utmärkt att väva in i analyser om social tillit inom och mellan grupper om man resonerar från ett evolutionärt perspektiv.

Hög social tillit är absolut nödvändig för att skapa samhällen av den typ som kännetecknar Europa. Social tillit kan sägas ha sitt ursprung i både biologiska och kulturella faktorer. Huruvida barn blir uppfostrade till att lita på andra och tidiga upplevelser av olika grader av tillit ska givetvis inte underskattas. Likaså är upplevelsen av ekonomisk rättvisa av vikt men där bör sägas att USA, som varande ett land med stora klasskillnader, ändå generellt ligger bra till i mätningar av social tillit.

Den sociala tilliten möjliggör skapandet och upprätthållandet av rättvisa, objektiva institutioner. Synen på staten och beskattning i länder med hög social tillit är generellt positiv, i den bemärkelsen att man uppfattar att allmänna medel används till det allmännas bästa, medan skatt i länder med låg social tillit förknippas med stöld och att en grupp skor sig på en annans bekostnad. Hög social tillit möjliggör stora medborgerliga friheter, små ingrepp i form av lagar och polisväsende och ett smidigt fungerande samhälle där människor kan ägna sig åt materiella och kulturella framsteg i stället för att vara på sin vakt mot sina grannar. Den uppenbara risken i en situation där det råder radikalt olika nivåer av social tillit bland grupper som finns i samma område är dock att de individualistiska, objektiva högtillitsgrupperna konkurreras ut av de kollektivistiska lågtillitsgrupperna.